Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Renässansen - Klassicismens seger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334
Den moral, La Fontaine förkunnar, år annars inte alltid så
synnerligt hög, ofta ingenting annat än det sunda förståndets varnande
erfarenheter ur vardagslivet. Han begär inte så mycket av
medmänniskorna, tar dem sådana de äro, men kritiserar deras
svagheter och dumheter. Förhävelse och förkonstling äro honom mest
obehagliga; som han en gång skrev till sin själsfrände Molière:
»II ne faut pas — quitter la nature d’un pas». Som för Molière
(men visserligen utan dennes djupare mänsko-analys) är för
La Fontaine naturligheten lagen både i moraliskt och konstnärligt
hänseende. Han älskade att vandra omkring på den riktiga
landsbygden, och då han fick se det gamla slottet i Blois, utbrast han:
»Gud ske lov, ingen symmetril» Samma frihet tog han sig i sin vers,
där han blandade alexandrinen med kortare rader. Och bland de
samtida var han väl den, som gick längst i frisk realism. Också
har La Fontaine, som ingen annan av dem, blivit verkligt folklig,
den ende store franske skald, säger Taine, som har lästs och
alltjämt läses av samhällets alla lager. Om det över huvud är
sant, att klassicismens stora författare alla överskridit dess program,
så gäller det kanske mest om La Fontaine. Till de drag, som redan
anförts, kunde ytterligare läggas ett par; i hans brev finner man
stundom en subjektivism, som erinrar om Sterne, och hans
mytologiska roman Psyché har, på grund av den ton, som vilar över
dess erotik, räknats som ett förebud till den sentimentala genren.
Fablerna äro La Fontaines mästerverk, men han har skrivit
åtskilliga andra ting; versberättelserna stå närmast de förra, till
sin litterära karaktär nämligen, ty de flesta äro allt utom moraliska.
Som oftast har Boccaccio tjänat som källa, men ingalunda
oförändrad. Frivoliteten är nog kvar, somliga av dessa Contes äro
rent av grova, men brutaliteten har La Fontaine undvikit, liksom
ock den cirklade tonen ersatts av naturlig behagfullhet.
Till dessa La Fontaines verk kan man anknyta tvenne
olika slags berättelser. Den ena företräddes av dessa poètes
legers, vilkas mest typiske representant var abbé de Chaulieu (1636—
1720). Hela 1700-talet igenom dyrkades denna genre, vars mål var
att på det elegantaste sätt berätta frivoliteter eller rena
oanständigheter. Den växte jämsides med fronderiet under Ludvig XIV:s
senare år för att efter hans död från och med »regencen» ur en
jämförelsevis undangömd tillvaro träda fram i öppen dag och
vinna högljudt bifall. — Till den andra arten, djurfablerna åter
kunna vi anknyta smaken för folksagor, som nu begynte framträda
i de litterära kretsarna. Stor popularitet nådde de samlingar, som
utgåvos av Ch. Perrault och flera adliga damer.
Contes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
