Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje boken: Sjuttonhundratalet - Den engelska klassicismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
381
samma lynnes öppna despotism. Han umgicks med ministrarne
som om han varit en av dem, han gav bort åmbeten, utdelade
pensioner, beskyddade litteraturen. Swifts liv under dessa år känna
vi väl till genom hans journal till »Stella», en av de märkvärdigaste
dagböcker, som existera, där Swift med fullkomlig öppenhet talar
om allt sitt görande och låtande, sina tankar och känslor, skryter
ej blott över sin makt, utan ock över det brutala sätt, på vilket
han älskade att utöva den. Att aristokraterna fingo tjäna honom,
uppkomlingen, var honom en oändlig tillfredsställelse.*
Härligheten gick omkull med drottning Annas död 1714. Swifts
vänner avlägsnades från regeringen, och det biskopsdöme, han
hoppats på, var nu omöjligt att ernå. Han fick nöja sig med
domprosteriet i S:t Patrik i Dublin och satt där resten av sitt liv,
förtärande sig själv i otillfredsställt maktbegär och verksamhetslust.
Ånnu kunde han ingripa i politiken någon gång; en myntfråga gav
anledningen till » Klädeshandlarens brev», där han mot whigregeringen
riktade ett våldsamt angrepp, fört med hela mästerskapet av hans
satiriska stil. Swift dyrkades av irländarne för det han åtagit sig
deras sak, men det gjorde honom föga glädje. Till de brustna
förhoppningarna om en lysande politisk bana kommo enskilda sorger
och svåra sjukdomar. Hans bitterhet mot sina fiender växte till
förakt för hela mänskosläktet; han anade den fara, som lurade på
honom: »liksom detta träd skall jag dö i toppen först,» sade han
och testamenterade sin egendom till ett dårhus.** 1740 bröt
vansinnet ut; 1745 dog han.
Swifts älsta mästerverk är » berättelsen om tunnan»,
ett teologiskt skämt, vars titel han förklarar med
yttrandet, att liksom sjömännen, då en val nalkas, kasta ut en
tunna för att avleda hans uppmärksamhet från fartyget, så ville
han med denna skrift ge fritänkarne något att göra, så att de
lämnade religionen i fred. Men teologerna hade knappast någon
anledning att vara tacksamma för en hjälp af detta slag. — En
man, berättar Swift, efterlämnade vid sin död åt var och en av
sina tre söner Peter, Martin och Jack en rock, helt enkel och utan
0S Stellas verkliga namn var Ester Johnsson, en fattig flicka, med vilken Swift
var förenad i den innerligaste vänskap, ja kärlek, och som han enligt en uppgift varit
hemligt gift med. I alla händelser synes denna förbindelse varit av rent andlig art. —
En annan kvinna, som spelade en roll i Swifts liv, var »Vanessa» (miss Vanhomerigh),
och det har spekulerats mycket över hans egendomliga dubbelkärlek. Huru härmed än
förhållit sig, har säkerligen detta förhållande med därav följande slitningar medverkat
till Swifts stigande och slutligen överhandtagande nervositet.
*0 Den orimliga förkärlek för oaptitliga ting, som kommer fram mångenstädes i
Swifts senare verk, är tydligen ett av förebuden för sinnessjukdomen; i sitt tal skall
han varit ytterst anständig och fordrat detsamma av andra.
Tale of a tub.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
