Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje boken: Sjuttonhundratalet - Den engelska klassicismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386
(av Shakespeares verk utkommo ock nya upplagor), men det mesta
av deras diktning utdömdes som alster av en förskämd eller obildad
smak, det föreföll pretiöst och överdrivet inför klassicitetens nyktra
och korrekta kritik. Denna klassicerande riktning, som Ben Jonson,
Waller, Dryden m. fl. efter varandra företrädt, gick parallellt med
den franska och var påverkad av denna. Men redan det är
karaktäristiskt för engelsmännens självständighet, att de ensamma
i Europa aldrig antogo den franska klassiska versen, alexandrinen,
utan höllo fast vid sin egen motsvarande form, den s. k. heroïc
couplet.
Närmast fransmännen stod riktningens främste skald,
AÅLEXANDER POPE. I sin talangs orientering var han
befryndad med Boileau, överträffade denne uti
begåvningens smidighet och omfång, men stod under honom som människa.
Pope var framför allt satiriker. Puckelryggig och sjuklig
bortklemades han först av sina föräldrar och sen av sina beundrarinnor;
ömtålig och fåfäng blev han hänsynslös, så snart han trodde sig
förbigången eller angripen, och hämnades genom bitande epigram,
utan att sky förvridningar eller uppenbara lögner. Pope skrev en
hel rad satirer i vilka han med smak och kvickhet varierade dessa
allmänna tema om måäånskliga svagheter, vilka tagits från Horatius
och nu efter Boileaus exempel behandlades rundt om i Europa,
lokaliserades och ändrades en smula. Betecknande för Popes
intellektualism och brådmogenhet är, att han redan vid tjuguett
års ålder var färdig med en stor litterär lärodikt Essay on criticism,
vilken naturligtvis är mycket osjälvständig. Dramat lämnade han
alldeles å sido, och den höga lyrikens patos var honom främmande.
Mycket beundrad blev likväl hans erotiska »heroid» Eloisas brev
till Abelard, vari en viss romantik förspordes.*“ Sin formella
talang använde han på en översättning eller rättare en omdiktning
i tidens smak av de homeriska dikterna, ett onekligen skickligt
gjort och på sin tid mycket uppskattat arbete, vilket som nämnt
förskaffade Pope ekonomiskt oberoende.
I den komiska genren skapade han ett litet mästerverk uti The
rape of the lock.** I ett sällskap hade lord Petre förstulet skurit
av en av den sköna miss Arabella Fermors beundrade hårlockar,
— denna upprörande tilldragelse gav Pope ämnet. Förebilden var
alltjämt Boileau (med Le Lutrin), men för en gångs skull tog
engelsmannen priset uti behagfullhet. Klassicismens styva för-
Pope
1688—1744.
o Övers. av G. Rothman (1767, flere uppl.) och andra.
00 Övers. av J. M. Stjernstolpe 1819.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
