Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje boken: Sjuttonhundratalet - Den engelska klassicismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
385
sättningarna, och inte ens i de mest besatta påfunden brister han
i allvar. Genom den genialiska säkerhet, med vilken hans fantasi
arbetar, överträffar han sina förebilder Lukianos och även Rabelais,
vilka åter i sitt goda lynnes jämvikt ha ett företräde. Så kommer
därtill Swifts ypperliga stil; vid jämförelse med föregående perioder
år det klart att han övergivit retoriken och starkt närmat sig
talspråket. Så gjorde hans samtida i allmänhet, men ingen når honom
i uttryckets saft och präågnans.
Vi ha hittills blott sysselsatt oss med prosaförfattarne, och
de ha rått till försteget, ty de sätta prågeln på tidevarvet,
men dess poesi är, om ock mindre betydande, ej mindre
karaktäristisk. Den överger de stora ämnen, som Drydens tid med ringa
lycka prövat, och nöjde sig med smärre uppgifter, satirer,
skämtvisor, sållskapsdikter och annat slikt. Själva versen blev borgerlig
och prosaisk och sökte även den närma sig det talade språket.
Vi finna några förträffliga exempel därpå i Swifts verser. Se här
hur han tånker att hans bekanta skulle upptaga hans hådangång:
Versen.
Den tid skall komma snart, då åven jag
bör vandra hådan enligt tingens lag,
då av de nårmsta vännerna, jag anar,
var enda en för mig en slutpunkt spanar ...
»Visst är han åldre, ån han sagt», de klandra,
»han minns ju mycket tydligt Charles den andra.
Han dricker knappt sin vinbutelj, jag vet,
och det är allt ett dåligt tecken, det.
Hans mage börjar också att fallera;
i fjor han var ju duktig, tyckte vi,
men nu, för tusan, är han rent förbi:
må han blott inte före vårn krepera 1»...
Men mina kvinnovånner, vilkas hjärtan
ha bättre lärt att eftergöra smärtan,
ta nyheten emot på sitt manér:
»Så är vår domprost död. (Vad trumf, jag ber?)
Må Herren vara själen nådig, amen 1
(Nu, mina damer, svarar jag för slammen.)
Sex prostar skola bära pålln, man tånkt.»
(Vad skall nu spelas på de båda essen?) O. s. v.
(Övers. av C. R. Nyblom.)
Det märkes ju genast, hur starkt denna vardagliga, avsiktligt
vårdslösa, men läåttflytande, naturliga och friska stil sticker av mot
renässansens höga flykt. Det var en betydlig förändring poesien
och dess språk genomgingo i begynnelsen av 1700-talet. Man läste
nog alltjämt åtminstone vissa av det föregående seklets skalder
25. — I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
