Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje boken: Sjuttonhundratalet - Den engelska klassicismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
391
Så Religion är allt. Gudinnan, nedsånd
Till uslas tröst, med vånstra handen visar
På denna värld, med högra på den andra...
Hon kraft till en gudomlig dygd förlänar ...
Som fången från sitt häktes kvalm uppklättrar på en fri höjd
och glädes och föryngrad prisar sin lycka,
Så själen glåds, når ifrån lägre syften,
Snöd lust och sinnlighetens kvalm, hon stiger
Upp till Förnuftets rymd, dess sanna hemvist,
Och andas evigt hopp och åtrår himlen.
Som man ser är Young ingalunda en känslosvärmare blott;
dygd och förnuft äro hans ledstjärnor, och det hela är en lårodikt
såvål som tidens andra. Jämväl stilen med dess retorik, antiteser
o. s. v. är tidens, men uti blankversen ligger liksom en vink om
att han ej helt hör klassicismen till. Youngs patetiska deklamation
hade verkligen ett stänk av subjektivism, som gav dikten dess
säregna prägel; just denna förening av gammalt och nytt betingade
dess stora framgång, och den allvarliga, stundom dystra stämningen
förebådade den elegiska ton, som blev det gemensamma draget hos
de framträdande unga lyrikerna av den nya skolan, vilka ej med
Pope funno att allt i denna världen var förträffligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
