Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje boken: Sjuttonhundratalet - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
482
Redan detta är inte så litet, men kanske ån mera har
Gottsched gjort för den tyska teatern, som, då han tog sig av den,
befann sig i ett hopplöst förfall. Ynkliga kringdragande band spelade
sina »Haupt- und Staatsactionen», där gruvligheter och bombast
fingo ersätta tragiken; huvudrollen tillkom den traditionelle narren
Hanswurst, som improviserade sina roligheter ej blott i det därför
avsedda nachspilet, utan midt uppe i de allvarliga scenerna. Den
bättre publiken höll sig dårför till operan eller det franska
skådespelet, där sådant fanns att tillgå, det tyska ansågs ej värdt annat
ån förakt. Både en teater och ett drama skulle således skapas, och
här satte Gottsched in med sedvanlig kraft, i förbund med ett par
av de bättre tyska trupperna, vars ledare hade någon bildning och
känsla för konsten och dess värdighet. Översättningar av Racine,
Molière, Voltaire, Holberg m. fl. verkställdes av fru Gottsched, som
i någon mån kunde utfylla repertoaren med egna lustspel.
Gottscheds egna försök i den högre stilen (t. ex. Den döende Cato efter
Addison) voro skäligen misslyckade. Låt nu vara att det blott
var språket och skådespelarne som voro tyska, så var dock mycket
vunnet, då bildade personer åter kunde hysa intresse för teatern.
1730-talet var Gottscheds stora period, då han verkligen var
ledare och njöt anseende som sådan. Därefter gick det snabbt utför
med hans rykte. Han kände ingen annan måttstock än »reglernas»
i all deras nykterhet; hans estetiska synpunkt var lika inskränkt
som hans anspråk och härsklystnad voro obegrånsade. De mera
begåvade bland hans lärjungar skyndade därför, så snart de hunno
till mognare år, att uppsäga honom tro och lydnad, helst som nu
ett par andra smaklärare framträdde, de där ivrigt bestredo
Gottscheds myndighet, nämligen de båda schweizarne J. J.
BoDMER och J. J. BREITINGER. Ända till 1755 förde de
en tidtals häftig och personlig strid mot Gottsched,
vilken inte var utan sin betydelse, fastän schweizarne mången gång
voro lika trångsynta som motståndaren.* »Utile dulci» var även deras
grundsats, och de åberopade delvis samma franska auktoriteter.
Men de hade också engelska, och däruti ligger deras
märkvärdighet. En kritiker som Addison, själv så osäker, kunde inte hjälpa
dem långt, men de lärde dock att uppskatta fantasien, som i
Shakespeares och Miltons land aldrig var så bunden som på
kontinenten. Den sistnämnde blev för Bodmer skalden framför alla
andra, som han översatte och efterapade. ** I själva verket hade
O Striden tillapetsades uti frågan om rimmet. Gottsched hade själv infört
blankversen, men höll dock på den rimmade, medan schweizarne alldeles förkastade denna.
90 Eget nog synes det hava varit italienska mellanhänder, den lärde
litteraturhistorikern Muratori och andra, som förmedlade bekantskapen med Milton.
Engelskt
inflytande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
