Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje boken: Sjuttonhundratalet - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
483
Milton utöver sitt poetiska värde i föreningen av klassisk skolning
och religidsa anda en karaktär, som gjorde honom framför andra
ågnad att bliva en befriare för ej blott Tyskland utan för hela
den germanska världen. Det var blott genom att gå i skola hos
fråmlingarna, som den tyska litteraturen kunde utveckla sig till
självständig betydelse. Bredvid inflytandet från Frankrike kom
från 1720-talet det engelska, och detta senare växte i styrka så
mycket mera, som frändskapen var större. Vad England hade att
bjuda var ju ock rikt och växlande, och med varje ny diktare,
tyskarne tillgodogjorde sig, Defoe, Steele, Addison, Goldsmith, Ossian,
Sterne o. s. v., hunno de ett steg längre mot den höjd, från vilken
de till sist kunde själva bjuda något nytt i gengäld för allt hvad
de mottagit.
Den ena tyska Robinsonaden efter den andra vittnade om med
vilken beundran och förtjusning Defoes verk mottogs; av större litterär och
framförallt kulturell innebörd voro de moraliska veckoskrifterna, som
växte fram i hundratal efter Tatlers och Spectators mönster. De tyska
efterapningarna voro mestadels både osjälvständiga och tarvliga, även
de bästa stodo med sina torra allegorier och skelettartade »karaktårer»
långt efter förebildernas novellistiska skildringar, men de fyllde en mycket
stor och viktig uppgift genom att över huvud till populär behandling
upptaga frågor ur vardagslivet, om seder och bruk, uppfostran m. m.
Uti de sållskap, som blivit den pretiösa diktens hem, hade röjt sig ett
försök att åstadkomma en bildning av annan art ån den lårda, och
denna håg fick med dessa tidskrifter en mera sund, nykter och real
riktning.
Veckoskrifterna kunna därför gälla som ett vittnesbörd om
borgerskapets tilltagande kultur, och det år ingen tillfällighet att den båsta av
dem, Der Patriot, utgavs i Hamburg, den fria riksstaden, där borgarne
själva voro de härskande, och dår förbindelsen med England var livlig.
Bland de författare, som skrevo i Patrioten, voro B. H. BROCKES (1680
—1747) och FR. vVoN HAGEDORN (1708—54) de märkligaste; båda
tillhörde de Hamburgs högre kretsar, den förre som rådsherre, den
senare som tjänsteman vid English Court. Brockes’ stora poetiska
sammelverk Irdisches Vergnügen in Gott vittnar om samma optimistiska fröjd
över skapelsens ändamålsenlighet, som finnes hos Wolff t. ex., men hos
poeten år den buren av en naiv och varm religiositet, på samma gång
som hans oförfärade teleologi i sin detaljering råkar in på löjliga
plattheter. För naturskildringarna stod Brockes nog i skuld hos
engelsmännen (Thomson år dock senare), för sin friare form åter till recitativerna
i sångspelet, vilket uti hans fädernestad varmt omhuldades och stod
mycket högt. Brockes’ dikter ha ock fått tjäna bl. a. Bach till
oratorietexter. — Av helt annan karaktär voro Hagedorns visor, fabler och små
poetiska berättelser. Hans älsklingsskald var Horatius, vars visa
måttfulla levnadsnjutning han gjorde till sitt livs och sin dikts lösen.
Studier i modärn fransk och engelsk litteratur, som stämde överens med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
