Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken: Romantiken - Den romantiska skolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sonerna voro icke bara sig själva, var och en av dem var typen
för en livsriktning, och det högsta av allt var den poetiska. - Allt
detta fängslade den
filosofisktpoetiskt anlagda unga skaran.
Efter denna »Roman par
excellence kallade Fr. Schlegel
kretsen för »den romantiska
skolan».
Romanen blev för Fr.
Schlegel ett slags poetiskt allt
i alla, han säger i en ack! blott
alltför själfull kritik över Wilh.
Meister, att romanen nu liksom
en gång Homeros epos är »en
spegelbild av hela den
omgivande världen, en bild af
tidsåldern. Åter ha Fr. Schlegels
idéer förebådat det som
annorstädes blir til verklighet: i
Frankrike t. ex. framställde
senare Balzac i sin romancykel
» Den mänskliga komedien» och Zola i sin Rougon-Macquart-serie hela
Frankrikes människor och förhållanden under alla livsvillkor och
sedda från alla sidor. Men denna romanens uppgift sågo de som
ett led i samhällsläran. Fr. Schlegel däremot uppfattade den
filosofiskt poetiskt: romanens kraft att kunna poetiskt förena allting
består i att den kan giva ett allsidigt uttryck för författarens
individualitet, bildningsnivå, livsåskådning, och att den kan göra
bruk av alla uttrycksformer alltifrån den lärda avhandlingen till
barnets joller. Men den sanne mästaren skall behärska dem alla,
skall efter Fr. Schlegels uttryck »ovillkorligen når som helst
kunna stämma sig själv till att vara filosofisk eller filologisk, kritisk
eller poetisk, historisk eller retorisk, antik eller modern, alldeles
som man stämmer ett instrument». Han skall »från sin andes höjd
leende skåda ned på sitt mästerverk», som Goethe i Wilhelm
Meister. Han skall kunna höja sig upp över sitt högsta». Det
är sanna kännetecken på mästerskap - mästaren måste ha ironi».
Det är den berömda »romantiska ironin». Det blev nu
slagordet, det var den trumf varmed man stack allt. » Här möttes
kritik och poesi, och just sådan ironi hade Tieck visat sig äga
i sin »Mästerkatten i stövlar». Och de romaner, som följde efter,
Johan Gottlieb Fichte.
Efter ett porträtt av Dähling 1808, kopparstick av Jugel.
—
»
—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
