Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken: Romantiken - Den romantiska skolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9
gingo i samma spår. Just på detta sätt efterliknade de Wilhelm
Meister.
Frimodigast gick Fr. Schlegel själv till verket i sin roman
Lucinde (1799) en roman, som predikade konsten att älska
och konsten att leva. Efter teorin skulle romanen förena alla arter
av diktning, och här är också allt möjligt hoprōrt: brev, samtal,
filosofiska avhandlingar. Av komposition finns icke ett spår. Fr.
Schlegel var ingen konstnär, och hans bror sade om Lucinde att
det var ingen roman alls. Författarens personlighet skulle
framtrāda fullständigt, och stoffet utgjordes av Fr. Schlegels eget
förhållande till Dorothea Veit, som övergav sin man för att leva med
honom, och som sedermera blev hans hustru. Romanen skildrar
med cynisk öppenhet allt som försiggår bakom nedrullade gardiner,
Dorothea klagade över att allt inre skulle vrängas ut. Boken var
anlagd på att förarga borgarna, där vimlar ständigt av
förargelseväckande meningar, som t. ex. »de omfamnade varandra med lika
stor lössläppthet som religion. Men denna kärlek löper ständigt
ut i teorier och begrepp, och man kan knappast tro sina ögon, då
man ser att Julius skriver till Lucinde: » Det är blott kärlekens
objektivitet, som intresserar mig. Kärlekens frihet förkunnas, dess
väsen är efter Lucindes» lära just »cynism», »att genom en dristig
kombination sätta sig över alla kulturfördomar och på en gång
befinna sig i oskuldstillståndet. » Kärleken öppnar först sinnet för
livet, och livets mål är dagdriveri, den geniala
ändamålslösheten. »Man borde icke försumma studiet för dagdriveriet, men
göra det till konst och vetenskap, ja, till religion. Rätten till
dagdriveri är det som skiljer förnäma från lägre stående.
Dessa förargelseväckande yttranden äro intet annat än den
estetiska läran om ironien överförd från diktarkonsten till
levnadskonsten. Romantikern tager livet estetiskt, och liksom den
estetiska trumfen», ironin, strävar efter förvirring och upplösning
i det konstnärliga, strävar den här efter detsamma i det moraliska.
Fr. Schlegels Lucinde är romantikens svarta får. De andra
författarna āro konstnärer och idealister, medan han är cyniker. Men
deras konst visar dock besläktade tendenser. Deras romaner
omfattade allt, de lärdaste utredningar, den naivaste lek, de luftigaste
dikter. De voro fyllda av ironi, deras hjälte anade i regeln icke
betydelsen av det han upplevde, men genom skämt, kärlekshistorier
och konflikter fördes han dock fram mot idealet, det vill säga:
livets poesi. Han slutade alltid som konstnär: vare sig som
målare, musiker eller diktare. Tieck gick ändå längre än Goethe
―
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
