Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken: Romantiken - Den romantiska skolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16
mycket mera än ljuset kan visa. Han hävdar människoandens
absoluta suveränitet, till och med över själva tillvaron, och ändå
hyllar han katolicismen, som kvarhåller själen i omyndighet, ja,
försvarar till och med jesuiternas förtryck av själarna. På samma
sätt försvarar han enväldet: konungen är ett levande uttryck för
folksjälen, en grundlag är blott en död bokstav. -
Åsikter som
dessa förde många av romatikerna bort mot reaktionen och den
enda saliggörande kyrkan. Fr. Schlegel gick till och med offentligt
över till katolicismen, och tyska romantiker förde pennan för
reaktionens herrar på Wienerkongressen.
Den romantiska skolans väsen är äkta tyskt och nationellt, för
så vitt som det både i filosofi och poesi ger uttryck för den mäktiga
innerlighet som är egendomlig för det tyska gemytet. Men den är
tillika universellt anlagd, den vill vara världsborgare och ej blott
tysk, dess lagar skola äga giltighet överallt i världen. Dess intressen
omsluter hela världen, och den inför genom sin kritik och sina
poetiska översättningar en hel främmande värld i den tyska
litteraturen. Och det var just dess tendenser, som inför Europa kommo
att bliva liktydiga med Tysklands mest egenartade poesi och
filosofi. En fransk författarinna, madame de Staël, besökte
Tyskland för att studera livet och litteraturen, och A W. Schlegel blev
hennes ciceron genom den tyska bokvärlden. Madame de Staël
drog fram för sina landsmän just det av Tysklands andliga liv,
som hon tyckte de saknade: poesien, fantasien, spekulationens
uppstigande på oändlighetens höjder, gemytets djup och hänförelsen.
Och dock hon saknade överallt »rännstenen i Rue du Bac» i
sitt kära Paris. Hon var fransk i sin smak, men tysk i sina
intressen. Hon hade kommit från konversationens land; hon tyckte
det var ett underligt folk, som smyckade sina trädgårdar, men bodde
i tarvliga hus, där allt var allvarligt - till och med kärleken; där
man studerade en bok, icke bara läste den för att briljera med i
konversationen; där man kunde berätta en känslofull historia, men
var alltför omständlig för att kunna berätta en kvick; där ingen
tänkte på att behaga de andra, och där man icke studerade
människor utan böcker; där man icke tänkte på kvickheter, men
på idéer. Tyskarna förstå förträffligt att fylla ut tiden, skrev hon,
men fransmännen att få oss till att glömma den. Vad hon saknade
den konversationen! Om själve Goethe skrev hon, att han
konverserade glänsande, när man fick honom till att tala men att hon
inte tyckte om honom förrän han hade fått en flaska champagne
till livs». Hon gjorde som tyskarna, kastade sig in i »böckerna»,
»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
