- Project Runeberg -  Europas litteraturhistoria från medeltiden till våra dagar / Senare delen /
110

(1910) [MARC] Author: Otto Sylwan, Just Bing
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken: Romantiken - Manzoni och Leopardi

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

110
kalla klimatets skull. Så släpade han sig runt i Italien från
pensionat till pensionat, från förläggare till förläggare. Då bröt hans
känsla av livets smärta ut i hans dikter, första gången klädd i
antik dräkt i » Brutus den yngre» 1824, som står på valplatsen efter
det förlorade slaget, trotsig och full av förbannelser innan han
stöter dolken i sitt hjärta: gudarna driva blott gäck med de dödliga.
Evigt förföljer ödet människorna, hopen tröstar sig med, att olyckan
är nödvändig, men är väl det slags onda lättare att bära mot vilket
ingen hjälp finnes? Nej, evigt må den ädle föra krig på liv och
död med ödet och en dolkstōt befriar honom för dess tyranni.
Vredgas gudarna däröver? Ja, de evigas fega hjärtan tōras ej
själva våga det. Se, djuret lever lyckligt för att det ej känner sin
olycka; men om det vill störta sig från klippan i raseri hindras
det ej av någon hemlighetsfull lag. Endast för människan blev
livet en börda, människan allena har Jupiter förbjudit att själv
fly till dödens strand. Lika klar, lika tyst stiger månen upp över
nederlaget, som den har stigit upp över Roms storhet, oförändrade
skola dess strålar lysa över bergen, när barbarer trampa denna
jord till italienska namnets förhånande. Djuret bland klipporna,
fågeln i skogen leva sitt vanda liv och ana ej, att världen störtar
samman. Och så snart den flitige bondens tak färgas av
morgonrodnaden skall han som vanligt driva sin hjord genom dalen upp
mot fjället. Allt är likgiltigt för människornas olyckor. I förakt
vänder han sig bort från himmel, underjord och jord och från det
kommande släktet. Tiden har råkat i förfall, det är illa att till
förfallna efterkommande betro sin stolta själs heder och sina olyckors
hämnd. Må fågel och vilddjur ta mig och dimman skyla rovet,
låt mitt namn och mitt minne bli vindens byte!
Här ljuder den djupa, mörka grundtonen i Leopardis dikter.
Livets eländighet, den ädles lidanden, de tanklösas belåtenhet,
naturens likgiltighet det förblir omkvädet i hans poesi, det ser
han överallt. Denna dystra lära förkunnar han både i dikter
och i prosaskrifter med djupt patos, med skärande ironi, med
vemodets leende omkring läpparna. Djupast känner han det då
han betraktar sitt eget öde. Han är bedragen på sin ungdom, han
har stått utanför den tid då allt är fest och fröjd. Och dock
har det varit ungdom han känt, ty hoppet har levat i hans bröst,
kärleken i hans hjärta. Det var illusionernas tid, men sanningen
kom obarmhärtigt klar och visade, att livet är en ödemark. Livets
lycka är blott fagert bedrägeri, sanningen är blott tomhet, ett intet.
Man känner ständigt, hur hans sinne hungrar efter glädje.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jan 8 19:30:05 2025 (www-data) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/eurolihi/2/0130.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free