Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken: Romantiken - Manzoni och Leopardi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
111
Men även i Leopardis liv skulle en solstråle komma. En ung
fru behagade att räkna den berömde diktaren bland sina
tillbedjare, hennes leende satte honom i eld och lågor, och hänförd
skildrar han den lycka som brusar genom hans själ. Ack, det var
blott koketteri och bedrägeri. Bittert ropar han till sitt hjärta :
Förtvivla för sista gången! Vår släkt har blott fått dödens gåva
av ōdet. Förakta dig själv och naturen och den råa makten, som
från sitt gömställe härskar till allas olycka och alltets
gränslösa tomhet.
――――
Och ett par år efter denna förälskelse skildrar han henne med
vilt hat, hur hon med vällust sträckte ut sig på soffan, smekande
kysste sina små barn, sträckte fram den vita halsen och drog dem
lockande till sitt bröst. Hon kan tryggt tala om att hon var
den första, som böjde hans stolta nacke, så att han blint åtlöd
varje hennes minsta nyck. Dock, det var ej för henne hans.
hjärta brann, det var för det härliga skönhetsideal, som
uppenbarade sig för honom genom henne. Ideal kunna också ibland
vara till nytta.
Men samtidigt fann Leopardi en trofast vän och beundrare i
en ung man från Neapel, Antonio Ranieri, som tog honom hem
till sig och vårdade den sjuklige diktaren trofast i sju år, tills ett
plötsligt anfall av vattusot ändade hans liv. Ranieri tog senare
revanche genom att i en bok tala om för världen vilken besvärlig
och fordrande människa den stackars käre Leopardi var och
vilken mōda Ranieri och hans syster hade med honom; det är
bevisat att detta är ett av de eftermälen, där minnet varit fantasien
underdånig. Och i sin fantasi har han förstått att ge sig själv
och sin syster den rätta martyrglorian.
Från Neapeltiden härleda sig några av Leopardis märkligaste
dikter, där hans bittra världsåskådning och hans diktarbegåvning
få det fylligaste uttryck. Obändig är hans ironi, då det talas om
tidens framåtskridande. »Lyckligt är detta papperstidevarv», ropar
han. » Kärlek till nästan, järnvägar, mångahanda
kommunikationer, ånga, press, kolera de förena de mest avlägsna folk och
trakter.» Allt går framåt. Visserligen skola sann själsadel och
duktighet, anspråkslöshet, trohet, rättfärdighet aldrig sitta vid
styret, utan i stället fräck djärvhet, svek och medelmåtta. Visserligen
skall den, som har makten, missbruka den. De goda skola leva
i sorg, de usla och liderliga i fest, och hela världen skall
sammansvärja sig mot all själshöghet, och den sanna hedern bli baktalad.
De starka skola uppsluka de svaga, hungriga tiggare ligga på knä
—
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
