Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken: Romantiken - Romantiken i den slaviska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
ning genom sitt utmanande uppträdande. På så vis blir han den
ende, då han förstår att vänta och sedan i rätta ögonblicket
uppträda som riddaren utan fruktan och tadel. Vad han njuter av
att se låtsad likgiltighet och förtvivlad längtan strida i hennes
hjärta! Hänsynslös sätter han allting på detta kort. Kall och
likgiltig skjuter han Gruschnitski efter att obarmhärtigt till sist
blottat hans fusk med duellen. Med duellantglorian vänder han
tillbaka och arresteringsordern svävar över honom. Härpå följer
den mästerliga, grymma avskedsscenen. Han mottages av modern,
medan dottern väntar i rummet bredvid, sjuk och förbi av oro för
honom och för sig själv, av skvallret och av ovisshet om hans känslor.
Replikväxlingen är fulländat mästerlig. Varje hans svar är en
bugning och en dolkstöt. Stammande får den gamla furstinnan
fram: » Herr Petschorin... jag anser er för... jag tror... Ni är
en man av ära.»
Han tackar med en liten handrörelse. Och hon börjar
diplomatiskt med att på finaste vis antyda att han egentligen nu som
man av ära är tvungen att äkta hennes dotter fast skvallret ej
kan bevisas. Han har förklarat henne sin kärlek, hon delar hans
känslor. Hon är sjuk av olycklig kärlek. Furstinnan ger en fin
vink om att hans framtid nu är förstörd, att hon är rik och Mary
hennes enda barn. »Tala nu
vad håller er tillbaka. Jag borde
ej sagt detta
men jag litar på eder hederskänsla...»
-
―――
—
――――――
Förgäves: Svaret kommer fast och kyligt: »Furstinna, det är
mig omöjligt att svara er. Tillåt mig att mellan fyra ögon tala
med eder dotter. » »Nej, aldrig, aldrig.» Men han vill gå; det
yttersta måste vågas. Mary kommer in, blek, färdig att svimma.
—
» Vi tego båda. Hennes stora, bedrövade ögon syntes att söka
i mina något, som liknade hopp, och under detta sökande gjorde
hon ett misslyckat försök att le. Hennes händer voro så magra
och genomskinliga att det skar mig i hjärtat.
’Furstinna’ sade jag äntligen ’ni tvivlar väl ej på att jag
har drivit gäck med er. Ni föraktar mig säkert djupt.’ Intet svar
blodet rusar upp i de bleka kinderna. ’Och följaktligen kan
ni icke älska mig.’ Tårarna komma. ’Du store Gud,’ sade hon
helt sakta. Jag måste göra våld på mig för att ej kasta mig för
hennes fötter.» (Vilken fin iakttagelse av denna plötsliga ömhet för
offret!) Men dödsdomen är fälld. Ett äktenskap med honom skulle
hon senare ångra. Hennes mor har missförstått situationen, »’men
ni kan med lätthet få henne ut ur hennes villfarelse... Icke sant,
-
1
I
·
!
1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
