Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken: Romantiken - Romantiken i den slaviska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
förmår för att nå detta livsmål. Och se, det lyckas. Han har den
nya kappan. Livet har skänkt honom sin största gåva. Men
samma afton blir den stulen från honom av en inbrottstjuf. Han
vänder sig till polischefen, men denne gör bara narr av honom.
Då blir han sjuk av sorg, måste gå till sängs och dör i sitt kyffe.
»Och Petersburg levde utan Akaki Akakievitsch, som om det aldrig
hade anat att han funnits till. Han försvann och blev borta, den
skapade varelse, som ingen beskyddade, ingen höll av, ingen visade
intresse, den tåliga varelse, som hade uthärdat ett kontors
vedervärdigheter och som gått i graven utan att något märkvärdigt hänt.
Men före sin död hade han mött den strålande gäst, som var och
en väntar på, till honom hade lyckan kommit i en kappas gestalt.
Men så hade olyckan fallit över honom, så plötsligt, så förkrossande,
som den faller över livets mäktiga.» - Stort eller ringa, därpå
beror ej livets värde. Det uslaste har värde när det är upplevat
med hela livets glöd. Detta är den form av romantik, som man
har kallat realism. Gogol har skildrat livet i all dess uselhet, och
dock så att medkänslan tränger igenom överallt. Detta har efter
honom blivit ett grunddrag för Rysslands stora romanlitteratur.
»Vi ha alla vecklats ut ur Gogols kappa,» sade en rysk författare
till den franske kritikern Vogüé, som strax satte detta yttrande i
sin berömda bok om den ryska romanen.
Några år därefter utgav Gogol sitt skådespel Revisorn » (1835),
där den unge galningen från Petersburg, ruinerad i hasardspel,
tros vara den fruktade revisor, som skall komma till den lilla
staden. Alla personerna äro slynglar och under dånande
skrattsalvor såg man alla skröpligheterna i det ryska ämbetsverket
blottställda. Hos några rättsinniga uppstodo betänkligheter. Gogol
reste sin väg till Italien och skrev där sina » Döda själar» (börjades
1837), en bok, där livet lever i varje rad lika våldsamt som på
Ukrajnes stäpper sommartid. »Själar» är den ryska benämningen
för livegna bönder. Godsägaren äger så och så många själar och
betalar skatt efter deras antal, listorna bli då och då reviderade,
och antalet döda och födda män noterat, kvinnor räknas ej.* Bokens
huvudperson Tschitschikoff står genast livs levande för oss: »han
var ej tjock, men heller inte mager, icke gammal, men ej heller
* A. Jensen förklarar meningen med dessa inköp på följande sätt (Ryska
skaldeporträtt): Nu låter Gogol sin hjälte Tschitschikoff komma på den ljusa idé att köpa
’döda själar’ d. v. s. sådana livegna, som dött efter den sista revisionen, men nominelt
ännu stodo upptagna på de officiella taxeringslängderna. Dessa ’döda själar’ förpantade
den knipsluge spekulanten i en bank, stoppade pengarna i sin egen ficka och överlät
åt banken att realisera hypoteket bäst den kunde,»
1
•
I
1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
