Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken: Romantiken - Den franska romantiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
Men det nya i tiden lät sig icke utestängas. Det strömmade
in från England med Walter Scott och Byron, från Tyskland med
Schiller och Goethe, och isynnerhet gjorde E. T. A. Hoffmann
lycka. Charles Nodier försökte att med sina fantastiska berättelser
bli Frankrikes Hoffmann. Och en dag år 1820 utkom Méditations
poétiques» av Alphonse de Lamartine (1790-1869) Det gamla hade
blivit nytt, den gamla stilen hade fått en ny själ. Han var en
företeelse i den franska litteraturen, som kan jämföras med Shelley
i den engelska. Edmund Gosse har i sin ypperliga engelska
litteraturhistoria framhävt, att när det, som är säreget hos Shelley, drages
ifrån, få vi genom honom tillbaka
skrivsättet från 1760. Lamartine
skrev också i den gamla stilen, men
han skrev den så som ingen kunnat
före honom. Stämningen i fransk
litteratur blev alldeles ny. Och det
var stämningen, han lade vikt på.
Jag tror, skrev han, att de skōna
verken finnas som en kraft i själen,
och att det betyder så litet om de
finna utlopp eller ej. Stämningen
var så vek och skär som aldrig förr
i fransk poesi. Här var Jehovah i
det stilla suset och ej i stormen.
En stilla melankoli, en saktmodig
kärleksklagan, en mild
mild
förhoppning, ett försjunkande i naturen,
ett innerligt hjärtas andakt talade
utur dessa dikter, just den milda,
obestämda och drömmande stämningen hade fått sitt motsvarande
poetiska uttryck. Där funnos inga fasta konturer, blott
svävande toner med en mjuk, obestämd klang. De förhållanden,
ur vilka stämningen springer fram, antydas bara, och just i
denna antydningens konst ligger Lamartines mästerskap. Han
fyller oss med sin stämning så att vi glömma verkligheten.
Minnet av en älskad kvinna gjorde honom till diktare. De hade
träffats i Savoyens bergland, där hon sökte bot mot den
obarmhärtiga lungsoten. Förtjusande har han skildrat deras svärmiska
kärlek i sin lyriska berättelse Raphaël» (1849) en kärlek, som,
med döden för ögat och himlarna öppna över sig och med
överkänsliga nerver, tog emot intrycken från den blåa sjön, de höga
Charles Nodier.
Efter en målning av okänd mästare
i Musée Carnavalet.
-
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
