Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken: Romantiken - Den franska romantiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
hem, kysste sina hustrur, sågo att de blivit gamla, och frågade
efter sina barn. De unga kommo hem och sågo ej sablar och
kyrasser och ryttare och så frågade de efter sina fäder. Man
svarade, att kriget var slut, och på alla legationer hängde porträtt av
Wellington och Blücher på väggen, och under dem stod: världens
räddare. Så slog sig denna trista ungdom ned på ruinerna av
världen. Allt var tomt. På tronen satt en kung, som gav
allmosor, då man bad honom därom, och som kysste krucifixet, då man
räckte honom det. Barnen trodde, att kejsaren skulle komma igen.
Men för att trösta dem svarade man dem: Bliven präster! En talare
ställde sig upp och sade, att äran var skön, men att det fanns
något skönare, nämligen friheten. Deras hjärtan hajade till, ty så
hade de hört farföräldrarna tala. Men på aftonen föll guillotinens
kniv. Det var tre unga män, som hade yttrat ordet »frihet» för
högt. Andra talade om, vad kriget hade kostat, och kallade
blodoffret för slakt. Då föllo alla illusionerna som trädens blad på
hösten. Somliga sade: Kejsaren föll, för att folket icke ville ha
honom. Andra sade: Folket ville ha kungen - nej, friheten -
nej, förnuftet nej, religionen - nej, enväldet. Den siste tillade:
Nej, intet av allt detta, blott lugn! - Först segerdrömmen, och
plötsligt är sagan slut, och prat hit och dit och intet livsinnehåll
detta blir århundradets sjukdom.
―
Alltså kasta dig i smutsen, full av förakt som Byrons Korsar!
Sålunda är livet en strid mellan det ädla och det låga, människan
är dubbel som Triboulet och som Marion Delorme. Musset var
icke siare som Hugo och kunde ej skildra en tid med dess
historiska lokalfärg. Men han förstod människohjärtat, förstod att
denna dubbelhet var osann och att det ädla och det låga i
människohjärtat höra ihop. Varje timme i põlen sätter rostfläck på
själen, och rosten tär på själens förmåga att tro, att höja sig och
att uppoffra sig. Idealet vissnar i oss och det ädla skrumpnar ihop.
Detta är huvudtanken i Mussets tragedi »Lorenzaccio» (1834).
Lorenzaccio svär på Roms Kapitolium, att han skall rädda sitt
fosterland och mörda tyrannen Alexander. För att vinna sitt mål och
göra tyrannen trygg har han blivit hans medbroder i lasterna och
hans medhjälpare i skändligheterna. Men så blev han själv offret.
Hans själ blev smittad. Utsvävningarna ha ödelagt hans tro på
allt gott hos människorna och dräpt hans hopp om fosterlandets
räddning. Borgarna anser han alltför dåliga att kunna räddas.
Vi må väl fråga med Filip Strozzi, varför han då vill dräpa
hertigen. Men Lorenzaccio ger ett svar, som går läsaren genom märg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
