Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken: Romantiken - Den franska romantiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
honom en njutning att framställa denna tankegång som den
naturligaste i världen, där den går stick i stav mot den allmänt
rådande uppfattningen i civilisationens land Frankrike. När i
hans »Colomba» (1840) den unge Orso della Rebbia vill lämna
sitt mellanhavande med Barracinierna i rättens hand, sucka
banditerna i skogssnåren: »Världen går bakut. De unga tänka ej
på att hämnas sina fäders blod. Prefekten har fuskat med båda
parterna, så att de komma att ingå förlikning.» Och då Orso, som
är fransk officer, vill utmana motparten till duell, som det är bruk
i Frankrike, avvisar hans syster honom kort med att duell brukas
ej på Korsika, nej, han skall mõrda sina fiender.
Det är betecknande för Mérimée att han, just där situationens
eld slår ut i flammor eller där fasorna stiga upp ur jorden, talar i
den mest sakliga, nyktra ton, så att just motsatsen mellan ämnet
och tonfallet hetsar läsarens känsla och fantasi. Detta var ett
blaserat drag, ärvt från Byrons Don Juan, och det gick i arv till de
senare franska författarna av den naturalistiska skolan. Denna
Mérimées kyliga ironi blir udden i Dumas den yngres mästerliga
repliker, den återfinnes även hos Taine och blir tongivande i
Frankrike under Napoleons kejsardōme. Taine uttryckte dess anda
i de berömda orden: »En anstrykning av brutalitet gör elegansen
fulländad. »
Så står denna tillknäppte ironiker mitt uppe i romantiken.
Han njuter av det sållsamma, det hemska, det vilda. Och han
njuter på samma gång av sin egen orubblighet i den sakliga
skildringen. Han kan liksom de tyska romantikerna leka med sitt
ämne och förarga de goda borgarna. Han slutar sina krönikor
från Karl IX:s tid med ett frågetecken: tröstade Bernard sig, tog
den sköna Diane de Turgis en ny älskare? Författaren har intet
mer att berätta, läsaren kan avsluta romanen, hur han vill.
Mérimée leker med sina människor. Deras självbedrägeri och
inbillningar driva dem och deras liv bort från dess bestämmelse. Det
finns troll, och det finns okuvlig naturvildhet i dem. Och det är
till ingen nytta, att de människor, som vilja leva efter
civilisationens och moralens bud, streta emot. Ty över människorna står
ödet, det obevekliga ej för intet älskade Mérimée den slaviska
litteraturen. Han var en av de första i Frankrike, som ledde tidens
uppmärksamhet på de ryska författarna. Till och med den
minsta tillfällighet är nog för att bringa människan i ōdets våld.
Mérimée, som är så ordknapp som konstnär, älskar att framhäva
en obetydlig händelse. Den står för honom som en symbol för
1
↓
I
1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
