Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken: Romantiken - Den franska romantiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
agg. Men alltid måste hon först störta sig in i den virvel, varifrån
svärmeriets lockande toner ljödo.
Hon började att förtjäna sitt bröd som journalist; men hon
kunde inte begränsa sig. Då övergick hon till romanen, och där
fann hon sitt livskall. De första romanerna blevo naturligt nog
uttryck för ett sårat hjärtas klagan, de innehöllo det oförstådda och
bedragna kvinnohjärtats saga. Den första av dem, »Indiana» (1832),
handlar om en tråkig och brutal äkta man, en bedårande och tom
älskare, som var idel lidelse, då det gällde att erövra ett
kvinnohjärta, men köld och förbehållsamhet då det gällde bringa denna
kärlek ett offer och i båda fallen förstod han att bevara
världsmannens fina yttre uppträdande.
-
――
Boken väckte uppseende. Frankrikes bildade kvinnor började
att få upp ögonen för att deras hjärtas rätt var i strid med rätten
i det samhälle, som de tillhörde. Boken var ej blott ett angrepp
på de ovärdiga äktenskapen; värre var det angrepp, som riktades
mot den slipade fina sällskapstonen, de charmanta, otadliga
kavaljererna, som lekte svärmeri med damerna, och som, när det kom
till stycket, varken hade åsikter eller känslor och därför tyckte att
kvinnorna ej heller borde ha det.
Ännu starkare rörelse väckte Lélia» (1833). Den gör epok i
kvinnosakens historia; här hävdades kvinnornas fullständiga
frigörelse inom känslans område. Renés lidelse hade nått dem. Det
var en kvinna, som tolkade hans känslor, hans stora längtan, hans
ideella sinnelag, hans djupa sorgsenhet, hans svärmeri i naturen
och hans andliga släktskap med bergens storhet och vindarnas
välde, och hans smärta över världens uselhet, de stora känslornas,
de stora naturernas ensamhet och alltets jämmer och kval.
Karaktärerna den svage svärmiske diktaren, och den stolta, lidelsefria
forne straff-fången, på var sin sida om Lélia den ädle René i
kjolar - voro helt visst romantiskt uppstyltade; men denna kvinna
tolkade sin längtan och sitt sorgtyngda sinne i ett språk, som
dignade under hjärtats fullhet. Hänförelsen för dessa böcker spreds
runt om i Europas länder. Sophie i Camilla Colletts »
Amtmannens döttrar» grubblar åtskilligt över madame Sands romaner, och
grevinnan i Adam Homo», som roar sig med att vara emanciperad,
har naturligtvis George Sands porträtt på sin vägg. I Frankrike
uteblevo ej efterbildningarna, och ordet »blåstrumpa» var snart på
alla mäns läppar och bland skämttidningarnas karikatyrer. George
Sand själv förhöll sig kyligare inför den rörelse hon satt i gång.
Hon sade: » Lélia, det är icke jag själv, jag är mera godmodig, men
»
――――
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
