Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken: Romantiken - Liberalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
207
tionära teserna, behörigen dämpade, anammas och antagas av den
borgerliga världen, och slagordet om den gyllene medelvägen äger
då sin tillämpning på det ifrågavarande området, det litterära ej
mindre än det religiosa, politiska och sociala. Ludvig Filips och
Guizots medelväg förde emellertid allt längre mot höger, och till
sist funno även moderata män som Thiers nödigt slå in på en
annan stråt. Men i den opposition, som nu uppväxte, förnummos
även socialistiska och kommunistiska anslag; Fourrier och
Proudhon vunno hänförda anhängare för sina utopiska teorier.* I
skönlitteraturen framträder upprorsandan tydligast uti Eugène Sues
romaner,*
** stora rundmålningar i grova drag och grella färger, där
brotten och lasterna på samhällets höjder ej mindre än i dess djup
skildras med förkärlek. Den stora hopen lät sig villigt ryckas med
av dessa rafflande sociala rövareromaner, det är inte att undra på,
men även långt mer omdömesgilla personer togo dem med ett
allvar som nu förvånar. Men saken var väl, att Sues våldsamma
patos skänkte hans skäligen naiva och grunda åskådning större
vidd än den i verkligheten hade.
Liberalismens tid är den franska journalistikens och den
politiska vältalighetens mest lysande skede. De vackra principerna
om medborgerlig frihet och om medkänsla för de fattiga, förtryckta
och förolyckade ägnade sig förträffligt som ämne för idealistisk
retorik, och just dessa principers allmänna karaktär gjorde
fackkunskaper i sociologi och nationalekonomi tämligen överflödiga.
Aldrig ha därför skriftställarna spelat en så stor roll i politiken,
och till sist såg man ju en skald, Lamartine, höjas upp till ledare
av den andra republikens första regering.
Då de franska talarna från kamrarnas tribuner eller i ledande
artiklar angrepo »reaktionens hydra» och profeterade om frihetens
Äldre är S:t Simons lära, vars innebörd torde böra antydas med några ord.
Den kan kortast betecknas som en industrialismens religion. För att jordens tillgångar
skola kunna utnyttjas rätt till mänsklighetens bästa måste samhället organiseras i tre
stånd, präster, lärde och industriella, så uppdelade efter människornas gåvor moraliska,
intellektuella och materiella. Denna organisation genomföres på ett fullkomligt
hierarkiskt sätt i detalj. Först efter S:t Simons död 1825 vann läran större utveckling;
ett försök att omsätta den i praktik fick ett brått och bedrövligt slut, men den hade
dessförinnan kommit ganska mycket buller åstad, och den synes ha övat stort inflytande
ej minst bland den litterära ungdomen. Förklaringen härtill låg väl däri, att läran så
högt uppskattade vetenskapen och intelligensen över huvud på samma gång den
förhärligade industrien. För denna senare väntade sig S:t Simon mycket och med
rätta som eftervärlden sett av kommunikationernas utveckling och av »associationen».
Liksom denna sista term blev ett slagord, så blev S:t Simonism för den stora mängden
och i dagspressen en beteckning för allehanda radikala politiska och sociala teorier utan
åtskillnad.
** Parisiska mysterier, Den vandrande juden m. fl. från 1840-talet.
-
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
