Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken: Romantiken - Liberalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
209
-
den preussiska dygden, den starka statskänslan med därav följande
stränga pliktkänsla mot det allmänna. Om Hegel nu tjänade det
bestående, så var detta inte fallet med all hegelianism; den vänstra
flygeln av denna skola var som bekant röd i både religiösa och
andra hänseenden. Men denna vänster tog även i politiken med
sig begreppet om det allmännas företräde framför det enskilda, om
statens för individen — och därmed är ju då ock sagt, att
liberalismen till sina principer här måste betydligt omstöpas för att kunna
passa ihop med systemet. Praktiskt taget blev skillnaden kanske
mindre stor, ty befrielse från det byråkratiska godtycket och våldet,
pressfrihet och representation, över huvud ett konstitutionellt
styrelsesätt var vad man även i Tyskland åtrådde och begärde. Med
förverkligandet av dessa önskemål såg det emellertid dystert ut;
1830-talet, som på andra håll betecknar det liberala genombrottet,
gick här till ända utan någon förändring. Med det följande
årtiondet blev det annat.
Den yttre orsaken härtill var tronskiftet 1840 i Preussen;
Fredrik Wilhelm IV, som då blev konung, var besjälad av en uppriktig
önskan att tillmötesgå reformkraven inom vissa gränser och med
vissa förbehåll. Censuren mildrades, och följden härav blev att
tonen i pressen omedelbart ändrades. Liberala, ja radikala »ledare»
blottade samhällets sjukdomar och predikade omvälvning, med
sådan häftighet, att efter ett par år den välvillige Fredrik Wilhelm
blev betänksam och åter täppte till dörrarna. Men det gick inte
längre så bra som före 1840; man hade fått andas en smula av
frihetens luft, och desto mer kvävande kändes det inom de fyra
väggarna. Exemplet från Preussen hade runt omkring i de andra
tyska staterna väckt liknande rörelser, och dessa läto sig inte
längre hejda; februarirevolutionen i Frankrike 1848 gav slutligen
signalen till öppet utbrott vilket nu visserligen slutade med
reaktionens seger tills vidare.
I agitationen för de liberala och patriotiska idéerna*
Frihetssångare.
deltogo inte blott politiker och journalister, utan en
hel skola av lyriker; t. o. m. i Österrike hördes frihetssånger. Deras
manér är oss inte obekant, ty det går igen hos Strandberg och de
andra medlemmarna av frihetens sångarätt», och läsaren av dem
kan således vara beredd på att få höra månget överord. Den mest
typiske är väl Georg Herwegh. Hans dikter äro mycket retoriska, men
det är fart och schwung i denna retorik. Så låter det t. ex. i Aufruf:
* Från 1840 äro N. Beckers Rheinlied (Sie sollen ihn nicht haben o. s. v.) och
M. Schneckenburgers Die Wacht am Rhein.
14.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
