Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken: Romantiken - Det gamla och det unga Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224
-
framför spegeln. På det viset har han ofta koketterat med sina
dystra hjärtehemligheter. Den bleka Maria, den lilla döda Veronika
- och flera skrinlagda drömgestalter dyka ofta upp mitt i den
lustigaste berättelse. — Men på ytan leker en annan kärlek. Först
kommer en rad av gestalter, vilkas största dragning är deras
oerfarenhet och för vilka Heine kan spela det stora barnet
blonda sjuttonåringar med blåa ögon och rosiga kinder. För dem
kan han berätta alla möjliga sagor och underliga ting, för dem kan
han tala om, vad blott han vet om kärleken. Hos dem mötas
Heines svanvita ōmhet och hans ungdomslust. Än är hon som
en blomma så ren, vemodet kommer över honom, han vill lägga
händerna på hennes panna i bön om att hon alltid må förbli så
skön och ren. Men de röda läpparna le så lockande. Ser han in
i hennes ögon, försvinna hans kval, kysser han henne, blir han
stark. Men nämner hon ordet älska, då brister han i tårar. Ty
bakom denna kärlekslek ligger hans längtan. Den bleke riddaren
sjunger under sin donnas fönster hon visar bort honom - på
bröllopsdagen ser hon hans spöke. Eller det går en gengångare
ur graven till sin älskades kammare. Ty i djupet av kärleken.
gömmer sig smärta, blod, död. »Näktergalen kom allra först och
sjöng sin visa zykyht, zykyht- och då spirade fram små violer
och äppelblommor. Den bet sig i bröstet, det röda blodet
strömmade, av blodet växte det sköna rosenträdet och för det sjunger
den om sin glödande älskog. Heines längtan är utan gräns:
»
――――
Ein Fichtenbaum steht einsam
Im Norden auf kahler Höh’.
Ihn schläfert; mit weisser Decke
Umhüllen ihn Eis und Schnee.
Er träumt von einer Palme,
Die fern im Morgenland
Einsam und schweigend trauert
Auf brennender Felsenwand.
––
―
»
Kärleken tiger, bränner utan ord, dödar utan ord. Ständigt
går den ouppnåeliga kärlekens kval igen i Heines dikter. Där är
den unge pagen, som bär drottningens sidensläp de måste båda
döden lida de hade varandra alltför kära. Dagligen gick den
sköna sultandottern till brunnen, där de vita vatten plaska.
Dagligen stod där den unge slaven, dagligen blev han allt mera blek.
Så går hon bort till honom: »ditt namn vill jag veta, din hemort,
din stam. » Och hans svar slutar med orden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
