Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken: Romantiken - Det gamla och det unga Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
225
Und mein Stamm sind jene Asra,
welche sterben, wenn sie lieben.
Den, som älskar för andra gången och är olycklig, är en narr.
Och en sådan narr är jag, Heinrich Heine.
Måne och stjärnor
skratta åt mig, jag skrattar med och dör. Men det finns
också en kärlek, som icke är kostföraktare.
-
Heines diktning känner väl till de ungmör som äro genast villiga.
Hans sinnlighet försöker ej att förkläda sig, som den gjorde hos
samtidens hult smäktande poeter och romanförfattare, t. ex. i den
olycklige Claurens damromaner; Heines sinnlighet är —
säger den
tyske litteraturhistorikern Gottschall säker och världsvan, den
blinkar och nickar frimodigt till folk som till gamla bekanta.
Isynnerhet då Heine (från 1830) var bosatt i Paris, blir det
kvalmig luft från demimondens boudoarer i hans poesi och ett
ständigt vimmel av gatans skönheter; den smältande färgtonen viker
bort från hans poesis vingar.
Mellan alla dessa former av kärlek tumlar sig hans dikt. Den
är en vävnad av sanning och lögn som man icke kan komma ur.
Även där han menar ärligt, kan han ställa sig i position, även
där han spritter av glädje, kan man känna ångesten bakom hånet.
Resonansbottnen i hans dikt är romantisk, även där han spelar
på modärna strängar. Folk visetonens enfald har han studerat,
just dess naiva uttryck, den ordknappa stilen, som låter ana mera
än den säger, är det som ofta blir pricken över i’t i hans konsts.
fulländning. Han behärskar klangen från Spaniens romanser, han
diktar om donnor på balkongen och sångare med mandoliner
bakom marmorpelare. Han sjunger orientaliska sånger om Ganges
och de stilla lotusblommorna och gazellerna med de blanka ögonen
men det är alltsammans blott bakgrund till honom själv och
hans eviga kärlek. Han skildrar ofta naturen, men av hans
målning blir det ingen verklig tavla, däremot blir det dekorationer,
som passa väl till hans stämning. Och bakom naturen ligger
ständigt sägnen, de i havet sjunkna platserna, näcken och sjöjungfrun,
bergfén och flodnymfen; de samverka till att skapa det romantiska
suset i hans sång och bäst som det är vänder Heine romantiken
ryggen och slår till en skallande skratt åt hela tillställningen.
Från 1830 bodde Heine i Paris, och till alla tyska patrioters
sorg tog han senare emot en pension av det franska
utrikesministeriet. Han levde med en fransk flicka som sin hustru och gifte sig
-
15.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
