Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken: Romantiken - Den engelska romanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258
endast Florence förändrar sig aldrig. Han tänker på, om han har
sett sin mor som dog då han föddes. Han kunde icke komma
ihåg om de hade sagt ja eller nej, ty floden hade brusat så starkt.
Han ropar på alla, tar avsked av dem: »Lägg mig nu ned, Floy,
och kom hit nära mig!» Medan de omfamna varandra, strömmar
det gyllene ljuset in och faller på dem. »Vad floden rinner fort,
Floy, mellan de gröna stränderna och vassen, men nu är den
alldeles nära havet. Mor liknar dig, Floy, ljuset omkring huvudet
skiner på mig. Nu går jag bort. Den brusande floden
kommer ständigt igen som ett omkväde; ofrivilligt skiftar den sitt väsen,
blir en symbol, en myt, som drager oss med, når den glider ut i
havet. Eller t. ex. Carkers död, sedan han försökt undfly
minnena och hämnden: ingen ro, ingen sömn, eviga järnvägsfärder,
larm av hästhovar, vagnshjul, klockor. Han sjunker ihop på en
järnvägsstation, dricker en mängd vin för att få ro. Förgåves.
Hans tankar bli osammanhängande och släpa honom ännu mera
obarmhärtigt vidare; han känner sig som en förbrytare, bortslāpad
av vilda hästar. Ingen glömska, ingen ro, bara tungt grubbel. Så
far han upp, lyssnar uppfylld av skräck. Nej, det är ingen
inbillning. Jorden skakar, huset bävar, ett starkt sus hōres i luften.
Då han ser, vad det är, ryser han. Förbannelse över den djävul,
som dånade åstad med flammor av eld och rök bakom sig.
Oemotståndligt drives han åstad efter den, vandrar längs
järnvägsspåret, åter igen når en plötslig darrning och ett avlägset skarpt
ljud hans öron, han ser ett svagt ljus skymta. Det förvandlas till
två glödande ögon, en gnistrande eld, en vrålande, ständigt större
massa. Så kännes en stark blåst och ett väldigt rassel hōres, han
håller sig vid en grind som för att rädda sig undan. Hela natten
igenom måste han lyssna efter varje nytt tåg; han går med och
ser på lokomotivet som tar in vatten; han tänker på hjulens
rysansvärda makt. Att se dem långsamt vrida sig och tänka sig
överkörd och krossad. Ständigt blir det svaga ljuset två glödande
ögon och en eld, som gnistrar. — Så kommer återigen den gamla
enformigheten med buller av klockor, vagnshjul, hästhovar. Och
som han går där, ser han plötsligt för sig hämnaren, som han flytt
för. Han vacklar, glider ned på skenorna, stiger lika hastigt upp
och ilar besinningslös bort. På en gång hör han ett rop, blir matt
av skräck, känner jorden skälva, hör sus i luften, skriker, då han
ser de två röda eldögonen alldeles nära sig, drages med fångad av
de virvlande hjulen, som snurra honom runt, sönderslita honom,
slicka i sig hans livsblod med sin glödande hetta och kasta hans
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
