Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken: Romantiken - Den engelska romanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264
han hör på deras klagovisor och talar vänligt med dem,
tager emot erkänsla för sin välvilja naturligtvis finner han
sig vara i sin fulla rätt att göra detta. Han för sålunda en
ljuvlig tillvaro innanför fängelsets murar och skapar sig en slags
vårdighet av det, som ju egentligen är hans livs stora skam; han låter
sin bror och sina döttrar förtjäna pengarna och har alltid ett nådigt
erkännande eller en mild och värdig tillrättavisning åt var och en,
allt efter som det passar. Dickens ser på denna klass människor
med gott humör, skildringen är här icke bitter, som då det gäller
de högmodiga och torra statistikmänniskorna. Av den nyss nämnda
klassen finnas otaliga variationer;
i Bleak House ha vi t. ex. två
typiska exemplar, den älskvärde
unge odågan Richard och den
elegante, filosofiske vagabonden
Harald Skimpole, som blott
begår av samhället att det skall
låta Harald Skimpole leva och
njuta livet», och som alltid lånar
pengar och aldrig betalar igen
och alltid tycker, att hans
medmänniskor böra vara diskreta nog
att aldrig påminna honom
därom, och själv aldrig skulle
beröra ett ämne, som kunde bli
kritiskt för vänskapen. Denna
grupp av lättsinniga karaktärer
glider över i de blott och bart
humoristiska; på denna gräns
står t. ex. skildringen av paret
Nicawber i David Copperfield,
hos vilka stämningen skiftar för varje ögonblick från förtvivlan till
idel solsken, allt efter som utmätning och vräkning stå för
dörren eller på tio stegs avstånd. På så vis glider man genom humorn
från satiren över i idyllen och otaliga äro Dickens’ humoristiska
skildringar av löjliga och hjärtegoda människor i små
omständigheter, människor, som tala var och en sin egen jargon, och som
var och en blotta sina egna underligheter; dessa typer växa belt
och hållet fram ur Dickens’ rika teaterdirektörsfantasi utan tanke
på att hålla sig innanför verklighetens gränser. Här i småborgarnas
särskilt Londons småborgares värld känner Dickens sig bäst
-
"Public Dinners".
Efter en teckning av Cruikshank
i "Sketches by Boz".
-
-
—
—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
