Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Naturalismen - Den nya riktningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
325
mitt i denna laglöshet förnimmer han ropet på en härskare, en
ledning. Och just de som förstå detta folkets behov,
härskarpersonligheterna, de må gärna vara brutala, ha Carlyles sympati.
Mest beundrar han Mirabeau; han sätter Danton högt över
Robespierre och hans sjögröna formler.. Och han sätter » Bergets »
brutala härsklystnad över girondisternas vackra människovänliga
teoretiska oduglighet, som han våldsamt hånar. Carlyles ideal
ligger i en tid långt före den franska revolutionen med all dess
filosofi och politiska teorier. Han finner det hos Cromwell och
hans puritaner. Där finns herravälde och lydnad, där finns
verklighetssinne, religion och känsla av ansvar gentemot sin Gud. Denne
protektor, som man ansåg vara en mäktig hycklare, har han
framställt som den fromme allvarsmannen, som visste med sig själv,
att han var utsedd att bära Herrens svärd och föra Hans krig,
och att Herren lagt makten i hans hand för att han skulle föra
Guds folk fram till heder och lycka. Pietetsfullt har Carlyle samlat
och utgivit hans tal och brev med pinsamt antikvarisk noggrannhet
och uttytt dem med en siares tydningsgåva, och till sist försvarar
han sin hjälte överallt, även där han far fram med grymhet. Man
känner, att det var puritanskt blod, som rann i Carlyles ådror, och
utgående från sina puritanska sympatier har han skrivit sitt djupaste
och bästa verk.
1798-1874.
Liksom Carlyle är även Frankrikes store historiker, Jules Michelet
Jules Michelet, både en svärmare och en tänkare, liksom
Carlyle känner han en dragning mot medeltiden och det
romantiska Tyskland, och liksom Carlyle är han en lyriker, som diktar
om forna tider, en siare, för vars vidöppna öga forna tider resa
sig levande och besjälade. Men där Carlyle är stel och hård.
är Michelet mjuk, känslosam och smältande. Båda vilja förena
natur och under; men när Carlyle säger, att det naturliga är
Övernaturligt, och kräver, att man skall undra och icke begära
att förstå allt, så uttalar Michelet sig i motsatt riktning, »Det
upphöjda ligger inte utanför naturen utan är tvärtom just den
punkt, där naturen är mest sig själv, i hela sitt naturliga majestāt
och djup. Det finns knappast någon gestalt som Michelet tecknat
själfullare och med större sympatier i sin »Histoire de France»
(1833-1867) än den, som leder vår fantasi in i undrets värld,
Jungfrun av Orleans. Men han fäster sig ej vid syner. Det
märkvärdiga hos henne, säger han, var inte, att hon hade uppenbarelser,
ty det hade hela världen den tiden, utan det var, att hon hade
sunt förnuft i sina uppenbarelser. Hon blir för honom inkarna-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
