Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken: Naturalismen - Den nya riktningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
332
randet av nya sanningar. Visserligen beror allt av att man bygger
på orsakslagens grund, vars obetingade giltighet icke är bevisad, och
således blir hela denna skarpsinniga filosofi en slags cirkelslutsats,
men det hindrar ej att Stuart Mill, i det han konsekvent bygger
nerifrån på erfarenhetens fasta grundval, har skapat säkra
arbetsmetoder för att foga sten på sten och belyst erfarenhetens natur
och givit bestämmelser för, i vad mån dess fortsättning i tanken
är betryggad, i det han, som
han säger, låter erfarenheten
pröva sig själv».
Charles Lyell.
Efter en teckning av H. Maguire.
Det var erfarenheten, som
blev principen. Filosofin ville
icke spekulera, utan
experimentera. Den ville icke taga
något för givet, den ville
kontrollera varje antagande,
liksom historieforskningen
ville kontrollera sina källor.
Inom naturvetenskapen
framkom samma tendens. Inom
den hade i århundradets
begynnelse härskat en romantiskt
spekulativ naturfilosofi; nu
däremot ville man blott tro
sina egna ögon. Detta förde
till en hel revolution i
uppfattningen av naturens historia.
Man uppgav all tro på
katastrofer och revolutioner i
naturens verksamhet, man såg icke naturens mångfald som något
ursprungligen inrättat med fasta skiljemurar, utan som något, vilket
hade utvecklats under livets tvingande förhållanden. Charles Lyell
antog att de krafter, vilkas verkningar man kunde se återupprepade
än i dag, voro blott de samma, som varit verksamma vid hela
jordens skapelsehistoria. Och utgående från samma grundsatser
åstadkom Darwin med sin bok om »Arternas uppkomst» revolution
i uppfattningen av hela livets utveckling hos djur och växter.
Under romantiken hade man haft sin »utvecklingslära»; man
hade uppfattat hela naturen som en skala av utvecklingsstadier,
vars höjdpunkt var människoanden, och många t. ex.
Goethehade hävdat den läran, att högre organer voro ombildade av lägre,
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
