Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Naturalismen - Den nya riktningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334
den gamla stamformen, men efter 10-12 släktled skulle den nya
rasen vara tryggad. Och en egendomlighet åtföljes av andra
sålunda ha duvor med fjäderklädda fötter hud mellan yttertårna,
och till kort näbb höra korta fötter. I en stor avelstam voro
variationerna rikare, och uppfödarna brydde sig icke om medelvägen,
utan endast om ytterligheterna.
Utgående från dessa förutsättningar utvecklade Darwin sin
uppfattning. För honom gällde det varken att förklara livets eller
variationernas ursprung, utan huru och varför de blivit bevarade
och utvecklade. Han såg i naturen den store uppfödaren, som
ständigt skapade nya raser, och alltsammans skedde genom › kampen
för tillvaron och det naturliga urvalet». Kampen för tillvaron är
icke en direkt strid; den består i anpassningen efter de förhållanden,
som möjliggöra livsuppehälle och fortplantning. Insekterna på
Madeira äro antingen vinglösa eller ha starka vingar. Varför? Jo,
de starka stormarna driva dem till havs, svaga vingar äro dem till
fördärv, emedan vinden fångar dem: därför är utvecklingsgången
ett antingen-eller: bort med vingarna, eller vingar som äro starka.
Sålunda anpassa sig växters och djurs organisation efter klimatet,
efter värme och köld, torka och fuktighet. Och en trakts hela växt-
och djurliv har sammanhang: djuren bero av de växter de äta,
växterna av insekterna, som befordra befruktningen genom att föra
med sig frömjölet. Försiggår förändring på något håll — som t. ex.
genom ny invandring — kan denna dra med sig andra förändringar.
Och det sker genom det »naturliga urvalet», d. v. s. på så vis att
en liten variation, om än aldrig så liten, som visar sig tjänlig,
bevaras åt ätten och utvecklas, och de individer, som äro mest
lämpliga, leva upp och få avkomma. Organer, som ej begagnas,
kunna försvinna, sålunda förlora djur, som leva i hålor, ofta synen,
som de ej ha användning för. Föga framträdande organer, isynnerhet
där de äro flera t. ex. ben hos insekter och leddjur variera
ofta: det är detta som omformningen har att göra sig till godo.
Organer utvecklas genom begagnande, och starkt utvecklade, mycket
begagnade organer variera även: det är den punkt, där utvecklingen
är nyast och rikast; däremot äro släktmärken konstanta. Och bland
de talrikaste arterna uppträda avarterna oftast; i dessa finns det
rikaste materialet därtill. Förökningen framtvingar isynnerhet
variationer; när det av två blir fyra, av fyra blir åtta o. s. v. måste de
näringsmedel platsen äger utnyttjas så mycket som möjligt, och det
sker genom att inom samma art utvecklas olika specialiteter; en
talrik förekommande art äger därför tendens att förgrena sig. Och
―――――
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
