Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Naturalismen - Den nya riktningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
352
skrivit sina vemodigt bittra, djupsinniga och filosofiska dramer.
Sin hjälte Caliban tog han från Shakespeares Prospero i »Stormen».
Hos Shakespeare är han till hälften en symbol, hos Renan helt och
hållet. Prospero är den yppersta, själsmänniskan. Han härskar
över anden Ariel, som har civiliserat odjuret Caliban, den djuriska
driftmänniskan. Gentemot de moraliska ideal-människorna står
skönhetens och kärlekens ideal i den strålande kurtisanen Imperias
gestalt; Renans yppersta värld måste ha sin »fest». Det första av
dessa dramer, »Caliban», * en fortsättning av Shakespeares »Stormen»,
handlar om Calibans uppror mot Prospero. Caliban får makt över
folket, emedan han är brutal. Men han visar sig som ett civiliserat
odjur, han är redan medelpunkten i det moderata partiet». Han
beskyddar både konst och vetenskap och påven själv, ja, även
Prospero, då han fallit till fota. Då han blott blir väl kammad
och väl tvättad, blir Caliban mycket presentabel.» Detta är den
mest hudflängande satir mot den moderna hyggliga demokratien.
Och bakom det hela ligger Renans bittraste och djupaste tvivel, det
som ger lösningen till Renans gåtfulla personlighet.
Renan tvivlar nämligen icke på idealen, icke på sina yppersta.
Han säger till och med en gång halvt på skämt, som alltid,
att man borde upprätta ett stuteri för sådana gudamänniskor,
ett slags Åsgård. Men han tvivlar på verklighetens värde. Den
verkliga världen civiliseras kanske genom idealen, men den
försvagas också; förlorar den i råhet, förlorar den också i makt.
Geniet med det vida sinnet, med den ädla själen är kanske alldeles
odugligt för världen. Är då icke geniet och är icke framåtskridandet
en sjukdom? Är ej själens höga liv, liksom pärlan i musslan,
resultatet av en sjukdom. »Det är lidandet, som skapar själen,
världens sjukdom, om man så vill, men i verkligheten världens
pärla och utvecklingens mål.»
Behöver det sägas att här hos Renan försiggår en strömkantring
i positivismens världsåskådning? Denne, som byggde på släktvilja,
på utveckling, liktydig med att de dugligaste fortsatte släkten
den synes nu tro utvecklingens mål vara att skapa de minst
dugliga. Romantiken trodde på geniets lidande; nu kommer en man
av den nya skolan och utvecklar denna åsikt ännu utförligare, i
det han förklarar, att det är lidandet, som skapar geniet. Och det
märkliga är att detta fick medhåll från naturvetenskaplig sida.
Italienaren Lombroso framställde, i en visserligen vetenskapligt sett
mycket svag bok, geniet som ett slags ädel sinnessjukdom. Hans
* Tillhör ›Drames philosophiques», utgivna 1878-1886.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
