Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Naturalismen - Lyriken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
375
»
vari du borrat ditt rovdjursnäbb så djupt - Korpen svarade:
» Förbi! Och evigt blir den sittande. Hela livet ligger nu i skuggan
av dess onda svarta vinge, under bann av trolldomsordet: Förbi!
Detta enda ords obarmhärtiga entonighet har blivit oss så tydligt
i sin orörlighet, att allt annat upphör att vara till för oss.
Tillvaron är upplöst det existerar blott detta »Förbi!» med en svart
fågelgestalt bakom, och den hypnotiserar vår fantasi. Här ha vi
den nya romantiken, tingens romantik. Detta drag går ständigt igen
hos Poe. Älskaren blir besatt av Ligeias ögon, han ser dem överallt,
bland stjärnor och blommor; han hör dem i musik, han läser dem i
böcker. Hon dōr från honom och han gifter sig igen. Men det
är som Ligeias ögon överflyttats till den nya hustrun, och då hon
dör är det som om hon förvandlades till hans första älskade. När
sålunda en enda detalj kan upplösa hela tingens sammanhang, blir
ångest resultatet av det hela. Tillvarons grund är osäker.
Upplösningen kommer från det håll man minst skulle ana; vi skälva
och veta icke varför, och i allting kunna vi se dōdens gestalt. Icke
nog hårmed! Denna förtrollning upplöser ej blott tingens
sammanhang och hela tillvaron för mig. Den upplöser mitt eget jag; icke
en gång på min egen personlighet kan jag vara säker. Romantiken
hade här visat Poe vägen, hos dess författare vimlade det av
dubbelgångare. Poe har här i sin William Wilson » rent av följt de gamla
romantikernas fotspår. För William Wilson visar sig alltid vid`
viktiga händelser, isynnerhet då han tänker göra något galet, en
man, som fullständigt liknar honom och som naturligtvis också
heter William Wilson. Det är ett spöke efter alla konstens regler,
och till sist, då det uppger hoppet om att rädda sitt konterfej, håller
det för honom ett litet tal som en unitarisk präst kunde avundas. Detta
är ju bara en skolkria, kan man säga! Men vilken skillnad mellan
detta och den verklige Poe! Hos honom är denna personlighetens
upplösningsprocess något helt annat; där är den resultatet av att
människan blir hypnotiserad av fenomenen. Varför dråper ›jag›
i »The tell-tale heart» den gamle mannen? Icke av annan orsak,
än att jag blir hypnotiserad av hans ena öga; det är som ett
»det måste jag göra mig fri från för alltid». Sju nätter å rad går
han till den gamle, men då är ögat slutet, alltså sker intet mord.
Men åttonde natten vaknar den gamle i ångest, mördarens lykta
öppnas på glänt och ljuset faller på ögat. Och han hör ett ljud,
som tickandet av en klocka, insvept i bomull. Då kan han ej
hårda ut längre. Med ett skrik störtar han sig över den gamle,
kväver honom, gömmer liket. Poliserna komma, han är fräck
»
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
