Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Naturalismen - Lyriken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
374
Ha, då fönstret upp jag kastar,
in en korp i rummet hastar
Ståtlig fågel! mystisk uppsyn!
Sekler skönjas ju däri.
Ingen hälsning han mig bringar,
då han strax på svarta vingar
upp på dörrens karm sig svingar
och slår ned så trygg och fri
på en Pallasbyst å karmen,
fullt så hemmastadd och fri
som i skogens sceneri.
Vad? Jag tror att hans besatta
uppsyn lockar mig att skratta.
Visdomsdryg syns han sig skatta.
Läk då min melankoli!
―
Sändebud från nattens länder,
dit du kanske återvänder,
gamle korp från Stygens stränder,
säg, då du min gäst vill bli,
såg ditt namn i underjorden,
såg, hur nåmnes du häri?
Korpen svarade: » Förbi!»
Evigt och alltid detta enda ord: »Förbi!» Evigt sitter det som
fastnaglat ovanför visdomsgudinnans huvud. Dess öga får en
trolldomsmakt över honom, och han sjunker tillbaka mot kudden
ack, mot den har hennes huvud vilat! Tanken på henne sänker
friden över honom; det är som änglar svävade genom rummet.
Skall han en gång befrias från detta minnes kval?
Korpen svarade: »Förbi!»
Du profet och leviatan,
kanske fågel, kanske satan,
säg, du bud från mänskohatarn,
vid den Gud vi leva i,
väntar ingenstädes freden?
Förer ej den tunga leden
till ett fjärran saligt Eden,
där jag åter slutes i
hennes famn, vars namn nu klingar
ljuvt i himmelsk harmoni?
Korpen svarade: »Förbi!»
Det förfärliga, det oundvikliga! Han rasar, han jagar detta väsen:
Vik hädan till avgrundsriket, därifrån du kommit! Har icke nu
det ögonblick kommit, då du gör dörren fri och frigör mitt hjärta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
