Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Naturalismen - Lyriken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382
som kämpa och lida. Återtåget genom Ryssland står levande för
honom, nöden, kölden, fiendernas lömska överfall och soldaternas
orubbliga mod, allt ser han, och ser det genom den eviga snöyran.
Sneen føg. Det, som kuet var blit, nu havde det Overtaget.
For første Gang sit Hoved Ørnen sænked: saa var det laget,
Mørkt og graat! Nu Kejseren ses langsomt tilbage vende
Og bagen for sig lader han i Røg Moskau ligge og brænde.
Sneen føg. Vinteren vild rased ned som i Skred.
Hvid Slette var det først, og saa hvid Slette igen bagved.
Fører var ej at kende mer’, ej Fane, ej nogen Slags Orden.
Nu nylig var det »den store Armé» nu her var det bare Horden.
Centrum, venstre, højre Fløj, det alt i ét for dem løb.
Sneen føg. For at finde Ly de saarede Gutter krøb
Ind i Bugen paa Hestens Lig. For Indgangen til de øde
Lejre saa man Trompeterne staa paa Post, helt stive og døde.
De stod, de sad i Sadlen endnu, stumme, i Rim-Slag gemte,
mens Munden end (den var frosset stiv) mod Messinghornet de klemte.
Granat, Kardætske, Kugler ned imellem Snefoget regned.
De studsed nu, Grenadererne, de kendte jo, at de blegned;
Marscherte fremad, tunge i Sind, mens Mustascherne frøs til Is.
Sneen føg, Sneen føg, evig
――――
―――
――――――
Översatt av J. Bing.
-
Victor Hugos öga fängslas av massorna, och det är framför
allt dem han förstår göra levande. De växa ut till overkliga
varelser, dessa soldater, som » somna in som tiotusen och vakna
som hundra», de tyckas vara gengångare, spöken. På samma sätt
levandegör han hela Waterloo-slaget. Han griper det avgörande
ögonblicket, då Napoleon håller fast Wellington. Han ser en armé
komma. — »Det är fransmännen under Grouchy», nej, det var
tyskarna under Blücher. Och ett vilt mördande uppstår: allt är
förgäves. Napoleon sänder sitt kejsargarde i elden. De se, att de
gå mot döden, de ropa: »Leve kejsaren!» och de signa ned. Och
så uppstår Victor Hugos myt: nederlaget självt, en jättekvinna, reser
sig upp mellan lederna, blek förfäran står att läsa i hennes anlete;
hon skrämmer dem och genast inför deras ögon förvandlas fanorna
till trasor, och hon ropar till dem: »Fly!» De kasta vapnen
och störta bort vansinniga. Man skulle tro, att sammanhanget
här skulle brista och att då epigrammet svällde till sådana
dimensioner dess udd måste avtrubbas. Men nej, det är sörjt för att det
icke går så. Ut ur epigrammets udd har också vuxit fram en myt,
som överallt går igen som ett omkväde. Varje händelse slutar med
att Napoleon vänder sina ögon uppåt och frågar Gud; ›Är detta
}
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
