Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Naturalismen - Lyriken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
384
En Brise, der ikke vil frygte hendes Vrede:
Og Bølgen, der bruser og bruser dernede.
Det Vand, som var stille, det hæver sig op;
et Hav i Bølgegang og med Skum paa sin Top,
i den stakkels Rose det truende slider,
den drejer, den rives afsted til alle Sider,
spredes over Dammen, der flyder Blad ved Blad,
som Bølgeslag samler og atter skiller ad
Som Flaader, der strande, mens Skyerne jager.
Til Orde den strenge Duenna da tager
og siger den lille med det drømmende Sind:
Alt har Jordens Fyrster, kun ikke Himlens Vind.
Översatt av Poul Levin.
Sådan är Hugos fantasi. Tanke och bild, stämning och myt
vävas samman, och nya former, nya bilder, nya myter växa
ständigt fram för att ge uttryck åt stämningen. Hugos lyrik är icke
ett enda instruments toner, den år bruset från en hel orkester.
Når han diktar sin klagan över dotterns död, vaknar det ena minnet
efter det andra. Och då hans tanke är i rörelse, betvingar den en
hel värld för att giva sig uttryck. Hugos tankevärld är sammansatt
av idéer, som lätt kunna fattas, utan häxkonster. Han tror på
Gud, på framåtskridande, på frihetens och andens seger genom
kamp, på naturens gudomlighet o. s. v., på det hela taget en tro,
som icke är olik den hederligt folk i allmänhet har. Men han
förkunnar sina idéer med en styrka, en bildprakt, en fantasiens
flykt, som gör dem evigt unga och levande. Och han ilar genast
åstad för att medels dem omfatta hela världen; han stannar ej, förrän
hans stämningsorkester har låtit hans tanke ljuda från hav till hav.
På detta vis kommer Hugo att anse sig själv för en andens
profet och tager sig rätten därtill, i trots av att de tankar, han
förkunnar, varken äro särskilt originella eller djupgående. I hans
väldiga profetstämma, i hans fantasis syner och icke i den
abstrakta tanken ligger hans geni. Men tanken har väckt synerna,
och Hugo skulle icke varit så stor som diktare, om ej han hade
trott sig vara den store profeten. Ty därigenom växer hans
livskänsla, och det är denna livskänsla, som gör hans diktning så stor.
Och det är egentligen den han skildrar i sin härliga stora dikt
»Satyren i »La légende des siècles».
Gudarna de officiella gudarna skratta åt den lille fule
satyren och få honom att sjunga för dem. Och han sjunger om
havet och om jorden, om klyftorna, där svarta floder rinna, om
trädens kamp nere i jordens innandōme, om det dolda, fasansfulla
liv, som där gömmer sig. Han ropar: Var hälsad, Kaos, Kaos är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
