Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Naturalismen - Lyriken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
387
bakom det hela ligger det stora Intet, Nirvana, döden. Vi leva
blott för att vi sedan skola dō. Livet med dess fröjder, tårar och
lidelser är föraktligt. Döden, stillheten är stor, majestātisk, skön.
Leconte de Lisles skildring överensstämmer fullt och helt med
denna åskådning och är plastisk, klar och högtidlig. Han ser
sitt motiv så som det avtecknar sig under evighetens synvinkel».
Han skildrar kondoren, som långsamt och mäktigt lyfter sig upp
över Sydamerikas högsta alper.
KONDORENS SÖMN.
Högt upp på Anderna, där fjällen brantast stupa,
högt över tōcknens rand, dit svarta õrnar fly,
ja högre än den trakt, där lavaströmmar gny
och koka såsom blod i röda kratrar djupa
kondoren sitter tyst, helt mulen i sin håg.
Rödflammigt vingpar slappt vid sidan liknöjt vilar,
men kring Amerika, kring rymden blicken ilar,
och solen slocknar röd i ögats kalla våg
ur östern natten går: hon över pampas rullar,
som ödsligt breda sig långt hän mot havets strand;
hon söver Chiles land, hon söver städer, kullar
och stillar havets våg vid horisontens rand.
Så över somnad jord hon ut sitt välde sträcker;
sen uppför sandig höjd till branta klyftors bryn,
från topp till topp hon far och sväller högt mot skyn
och, tung som havets flod, allt med sin slöja täcker.
Men, lik ett spöke där, högt på sin ban allen,
omstrålad av ett ljus, som nu på fjällsnōn blöder,
han bidar detta hav, som avgrundsmörkret föder.
Nu kommer det, dess våg omsluter honom ren,
då över havets svalg sin stjärnfyr åter tänder
det blanka söderns kors på fjärran himmel klar.
Ett rosslande av fröjd han då i rymden sånder,
han skakar vingen tungt, han sträcker hals så bar,
han piskar alpens snö, han lyfter sig och svingar
sig med ett klanglöst skri upp från den mörka värld
till iskall, ljudlös rymd, långt bort från livets hård,
och somnar i sin flykt på stilla, sträckta vingar.
—
―――
Översättning av A. J. Ling.
Ur samlingen »Från den franska skaldekonstens Panteon».
-
De Lisle skildrar elefanternas tåg genom öknen runt omkring
»intet liv, intet ljud». - De följa sin förare till det gamla hemmet,
aldrig saktar tåget, aldrig stannar det; säkert, orubbligt går det
fram genom ökensanden. Han älskar tropernas natur, på en gång
majestätisk och tom, dess obarmhärtiga, förtärande sol och den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
