Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Naturalismen - Lyriken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
388
stämning, den frambringar, ett nirvana, med dess högsta, mörka
vällust», där hjärtat är »sju gånger badat i gudomens intighet».
Orientens ro är det högsta, och han har i dikten Verandan,
makalöst skildrat den: den persiska furstinnan vilar i vällustig lättja
under det narkotiska ruset från sin vattenpipa; hon drömmer
stilla, ögonen stråla i stum berusning. Omkring henne är
blomsterdoft, sakta fågelsång, surr av insekter och svagt plaskande fontäner
i röda porfyrskålar. Varje strof infattas av två versrader, som i
omvänd ordning börja och sluta den, själva versformen vaggar oss
in i en rymd av musik. Men denna ro utgör blott en glömskans
lockande vaggsång över hela tillvaron. Bakom Leconte de Lisles
upphöjda ro med dess mörka vällust» ligger ett oändligt
världsförakt. Det har fått sitt väldiga uttryck i hans domedagsdikt » Solvet
seclum». Det är ett skri av hån och avsky mot livet, ett förbittrat
skri efter ödeläggelse. Du skall förstummas, du allt levandes
olycksröst.» Hela hans hämndtörst, hela hans livsförakt jublar
med sammanbitna tänder vidtanken att alltsammans skall tiga,
ångestens skri, hatets skri, vredens skri, kval och förbrytelse och
ånger. Allt skall förstummas, gudar, kungar, straffångar och
pōbelhopar. Med ett enda slag skall naturen avbryta allt larm. Och
man kan vara lugn! Det kommer intet paradis, ej heller en mild
sömn efter smärtorna. Jorden skall slō och blind slungas ur sin
bana, helt och hållet fylld av sitt dödsskrik, som för varje
ögonblick blir vildare och mera förtvivlat. Genom tusentals öppna
ramnor skola dess oceaner och elden i dess inre flyta bort; dess
avskräde skall göda världsalltets fåror, där nya världar spira fram.
»
Leconte de Lisle är sin egen missräknings kunglige hämnare.
Den andre i » Parnassen», Prudhomme, den förste Nobelpristagaren,
vet också att livet ödelägger; endast en solfjäders
slag mot kristallskålen vållar en spricka, som
småningom blir större och större, vattnet rinner
bort och blomman i den dör. I stora filosofiska dikter utvecklar
han att rättvisa och lycka ej finnas i världen; rättvisa finnes blott
i människans eget samvete, lyckan blott när hon osjälviskt offrar
sig själv. Sully Prudhomme ville i dessa dikter förena vetenskap
och poesi. Men härvid har hans diktning icke undgått att bli
torr. Dock är hans stil förvånande klar och säker; hans bilder
äro beräknade med matematisk noggrannhet.
Det märkliga med denne filosof är att han ständigt hemsökes
av en naiv längtan efter lyckans idyll: evig sommar, eviga kyssar,
evig kärlek. Han blir barn på nytt i denna sin dröm. När han
Sully Prudhomme
1839-1907.
–
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
