Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Naturalismen - Lyriken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394
försiktigt för att sedan genom det rätta ordet med den rätta
klangfärgen på rätta stället få oss med in i sin egen svävande stämning.
Men där finnas också dikter, som stamma och skälva av hes lidelse,
av hänryckt andakt, och sådana, som svämma över sina bräddar
av hetsighet. Och lika skiftande som formen äro de känslor den
uttrycker. Än år Verlaine en vild gudsbespottare, en uppsluppen
faun, en raffinerad vällusting med sjukliga drifter, än en sjuk och
lifstrött människa, en arm syndare, ett svagt barn, som snyftande
kastar sig för Guds moders fot. Man vet lika litet var man har
honom, som man vet det med Heine; men Verlaine är, i motsats
till Heine, alltid brinnande uppriktig.
Ett litet intryck av hur helt denna poesi är hämtad direkt ur
livet, får man av denna lilla sonett:
Jag ser ibland, när jag i natten ensam gråter,
en kvinna nalkas mig i sällsam drömsyns hägring.
Hon syns mig varje gång med ny och högre fägring
och är densamma dock och älskar och förlåter.
Hon älskar mig. Mitt liv, för världen gåtfullt slutet,
vet hon att tyda ut allena ibland alla.
Når hennes tårar på min heta panna falla,
det är som stilla majregn över fälten gjutet.
Vad fårg bär hennes hår? Jag kan det mer ej minnas.
Och hennes barm? Jag vet ej, vet blott, att det klingar
som ljuv musik, som sus av goda andars vingar.
Och hennes blick är ren som ingen jordisk kvinnas,
och hennes röst, ett eko lik, ur fjärran svingat,
mig minner än om våra röster, som förklingat.
Översättning av Hugo Hultenberg, Ord och Bild 1900.
―――――――
Vem skulle kunna förutsäga, att denna antydningarnas konst,
som här är själva det pulserande livet, fångat i nuet, och som år
den flygande skuggan av drömmar, som förvinna, skulle bli
»litteratur»? Men så gick det. De raffinerade »symbolisterna» reste sig
till kamp mot naturalismen och lato alla sin konsts finesser spela.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
