Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Naturalismen - Lyriken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
393
orgiens: doftande flaskor, yppiga möbler, guldinvävda tyger, marmor
och tavlor, parfymerade dräkter, som släpa över golvet i rika
veck, drivhusvärme och blomster som, döende i sina likkistor
av glas, utandas sin sista suck». Där ligger en huvudlös kropp,
strömmande av rött, varmt blod, »varav linnet läskar sig med en
ängs glupskhet». Och det avhuggna huvudet med juveler i det
svarta håret står på nattduksbordet och ser med brustna, vita ögon
ut i rummet. Hela dikten dröjer nu vid den döda kroppens yppiga
skönhet och vid gissningar om vilket mysterium, som ligger
bakom detta fasansfulla.
Dessa ettergröna och brännande blodröda »Fleurs du mal»,
formfulländade och giftiga i sin berusande doft, äro säkerligen den
mest alkoholrika poesi man kan finna i hela världslitteraturen.
Alla dessa diktare och även de andra bland »Les parnassiens»,
som gruppera sig omkring dem, dyrka formens mästerskap som
en religion. Det var l’art pour l’art»: det precisa uttrycket, den
säkra » lokalfärgen», den felfria versformen. Betecknande nog
insatte Banville, som skrev Parnassens poetiska lagbok, ett kapitel
om den poetiska friheten, den bekanta Licentia poetica», som
lyder sålunda: »Det finns ingen.» Poesin blev själva livets blomma.
Kretsens virtuos, Hérédia, kunde hoptränga en hel skildring av ett
slag i en sonett. Denna kyliga formkonst sökte naturligtvis fjärran
liggande ämnen. Då en av kretsen, François Coppée, försökte giva
»exakt skildring av människor och liv från Parisförstäderna, blev
hans poesi dels vardaglig, dels sentimental. Och en annan,
»vagabonden Paul Verlaine, lika oregerlig i liv som i diktning, bröt
sig ut och gjorde uppror. Ingen fast versform längre! Dikten
skall vara musik! Ingen bestämd lokalfärg längre! I stället milda
förtoningar! »Tag vältaligheten och vrid halsen av den!» Och
framför allt
Dit Vers skal ha Løvetandens Natur,
som spredes, naar Morgenens Krusning lufter,
skal fyldes af Myntes og Timians Dufter,
alt det andet er Litteratur.
Verlaine skapade en diktning, som är alldeles ny i fransk
poesi: där finnas verser, som äro idel sång, man glömmer ordens
betydelse för deras väljud. Det är en konst som talar i svaga
antydningar, som komma oss att förstå utan någon beskrivning.
Naturen smälter samman med själens stämningar till ett underbart
helt. Eller också kan Verlaine tala så enkelt och stillsamt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
