Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Naturalismen - Lyriken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
399
Var stilla nu, ty sångens tid är över.
Den tråd, som kärlek spann oss, var för skör.
Vår heta glöd ej längre hon behöver,
och sjönge vi som himlens ånglakör
hon ej det hör.
Låt oss gå bort, gå bort, hon fröjdar sig.
Sjung än en gång, min sång, och sedan tig!
Väck hennes minne, kanske skall hon vända
sin blick ännu en gång emot vår stig,
och så den vackra sagan är till ända,
ty gråte hela världen än med mig,
hon fröjdar sig.
Översättning av Sigrid Elmblad, Dikter i urval 1908.
Han kom under Rossettis inflytande, ty hos Rossetti fanns den
glöd i fantasi och känsla, som hans sång behövde. Men är tonen
hos Rossetti som vindens svaga sång i eolsharpan, så brusar och
bōljar hos Swinburne suset från det vilda vida havet. Ty ett helt
hav brusade i hans inre; hans diktning vet ej av några gränser,
hela världsalltet måste med i hans känslors storm. Han lider själv,
och därför blir hela världen full av lidande. Och han, de gamle
normannernas ättling, står trotsigt mitt i allt, han vill brottas med
Gud. I den mäktiga Anactoria skildrar han Sapphos kärlek, hat
och förakt för den likgiltige älskaren. Han skall dō; de lyckliga
leva och älska en tid och do sedan. Men hon är martyr för
kärleken, hon, diktarinnan, kan ej dō; om den gud, som hatar
henne, än begravde henne i havet, skall hon dock leva. Hon skall
leva i vindens sus, i näktergalens glödande sång, i de brinnande
röda blomstren, i den bleka sanden på stranden och böljornas eviga
längtan. Dessa ting skola ge henne sin själ, de skola brottas med
döden för att rädda henne. Och först då ödet befriar från slaveriet
under gudarna, skola glömskans blomster och glömskans flod svalka
och stilla hennes längtan då skall det blott finnas
ogenomträngligt mörker och överväldigande hav.
Upp ur tomheten växer ett självkänslans trots och tillika
behovet av ett sinnesrus, som är samtidigt vällust och smärta. Här
är Swinburnes beröringspunkt med Baudelaire, som han beundrade
och vid vars död han diktade en härlig sorgesång. Men Swinburne
hade ej som Baudelaire » Lethes unkna vatten» i sina ådror. Här
är allt trots och glöd. I sin dikt Dolores» ropar han hånfullt, att
man ej längre kan älska så som forntidens skalder älskade. Han
sjunger om en vällust-orgie: läppar sammanflätade och bitna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
