Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Naturalismen - Lyriken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
401
O, du vår härliga mor,
skön som vårt Roma du var!
Din nämner sorgen sin bror,
lidandets slöja hon har.
Vår, som den vitaste ros
simmar på rosenvit sjö,
nalkas, och smärtan sin kos
flyktar för vågornas mō.
Din hon kom gråtande hit,
kom från en korsfästads grav,
vår kom med fröjder till svit,
frisk från det glänsande hav.
Vattnet sig smekande smög
tått till de vingade fjät,
vinden med vårkyssar flög
kring hennes kropps majestāt.
Rödare rosornas blad,
blåare böljornas fārg
prydde căsarernas stad.
Gudar, som mistat er märg,
skōna I voren likväl,
skönast den ena bland er.
Henne som trängtande själ
ån om hugsvalelse ber.
-
Översättning av Sigrid Elmblad. Ord och Bild 1899.
Man ser genast att denna kärleksdyrkan är av en helt annan
anda än Baudelaires. Swinburne är livets sångare, liksom Victor
Hugo var det. Han har något av Hugos mytskapande fantasi, och
han är som Hugo först och främst lyriker. Hans dramer äro
mindre människoskildring än en samling lyriska praktverser, där
körsångerna äro det härligaste. Hans dikt famnar lätt hela världen;
han tror som Hugo på naturens evighet, gudomlighet, godhet och
kärlek. Gudar stå upp, gudar försvinna. Människorna frukta
gudarna, men gudarna frukta människornas tanke, varur de äro
födda; naturen rymmer allt levandes jubel och smärta, hon lider
och skänker också sig själv åt det, som vållar hennes lidanden.
Denna sin panteism och sin tro på själen och friheten har
Swinburne givit uttryck åt i sin härliga dikt »Hertha», där naturen själv
talar till människorna:
Fra mig sprang de ud
de rullende Aar,
alle Slægter og Gud;
jeg er ens, uden Skaar,
Gud skifter og Mennesket skifter, men jeg er den Sjæl, som bestaar.
26.
II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
