Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Naturalismen - Den franska naturalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
453
utövas på henne. Sin betydelse får hon ej i sig själv, men som
uttryck, som symbol. »Nana» t. ex. (1880) är ej ett individuellt
väsen, utan är kurtisanen som samhällstyp, ja, hon blir uttryck
för folket, som hämnar sig på sina förtryckare, då det genom henne
utsuger de rika. Hon är »guldflugan, som födes i orenligheten»,
hon blir lik en naturgudomlighet, oemotståndlig för var och en,
som kommer i hennes närhet. Och samtidigt har Zola brutalt givit
oss intrycket av den van vettiga, idiotiska råheten och tråkigheten
under festen hos henne. Dessa människor, som hon suger musten
ur, ha så oerhört tråkigt tillsamman, och då de skola försöka bli
roliga, hitta de på de mest fåniga tilltag, som sluta med att de
hälla champagne i pianot. O, så törstigt det pianot är! - Och
då de hållit på därmed en stund, stōna de: Vi äro så dumma, låt
oss gå! Men lika oemotståndlig är Nana, på kapplöpningsdagen
segrar den bäst som bär hennes namn. Dagen är hennes! Hela
världen ligger för hennes fötter, pengar och adel suger hon ut, det
blir ruin och bedrägeri var hon drager fram; hyggliga äkta män
och man vid gravens rand bli vansinniga, når de se henne, när de
inandas hennes parfym.
Den sida hos människan, som Zola skildrar, är driften, lidelsen,
begäret, galenskapen. De brutala människorna och de vansinniga
har hans brutala konst återgivit i imponerande skildringar. Hans
konst söker framför allt stark verkan, våldsamma sammanstötningar,
skärande motsatser. Ibland ställer han människan i motsats till de
ting, som omge henne som i La Bête Humaine» (1890) — och
där är det betecknande, att tingen beteckna civilisationen och
människan de råa, brutala drifterna. Människorna äro mordlystna
djur på olika sätt: där finns driften att begå hämndmord av
svartsjuka, där finns det lömska, ständigt upprepade förgiftningsmordet
för att få tag i pengarna, de gömda tusen francs. Det är den
vansinniga morddriften, som är förenad med kärleken lik den
vi mötte i Baudelaires diktning blott med den skillnad att den
mordbesatte flyr för den frestande kniven så länge han har en
smula förnuft kvar. Men till slut måste han låta vanvettstanken
råda; snabb som blixten stöter Jacques kniven i Severines blottade
bröst, genast känner han en lättnad: nu bar han mördat, nu har
han levat helt och hållet efter sitt vanvetts bud. Och allt detta
blodsdådsbarbari utspelas i en värld, vars liv är reglerat på minuten
genom tågens avgång och ankomst. Vi befinna oss på lokomotiv
och i kupéer, vid stationer och banvaktarstugor. Mitt under sina
mordplaner veta de skyldiga, att de ha så och så många minuter
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
