Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken: Naturalismen - Den franska naturalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
458
Alphonse Daudet
Den förre kom från sollandet Provence och förblev
1840-1897. ständigt provençalare. Han var ett solskensbarn, han
behövde ej liksom Zola studera Darwin och Taine för att försona
sig med livets hårdhet. Livets bitterhet rörde vid hans hjärta, men
genomborrade det ej. Han trodde på lyckan och glädjen och på
människorna, och då var det blott ljuvligt att gråta. Han ägde
söderns lekfulla
skälmskhet i sitt skratt, söderns
lätta behagfullhet i sin
stil. Också han såg nog
sedan nyktert på
vårlden, som människorna i
nordliga Frankrike hade
för vana, men han
betraktade sina landsmän
med ett leende, där
uppsluppenheten parades
med tryggt förstående.
Men sydfransk förblev
han ändå. Det var
provençalarna, som han
gestaltade livslevande.
Han kände deras
löftesord, som aldrig blevo
till något, deras
självkänsla och hänförelse,
som aldrig födde någon
handling, men ständigt
var lika frisk ändå. Han
karrikerade dem i sin
»Tartarin de Tarascon »
(1872), en hjälte i sin
egen inbillning släktskapen med mr Pickwick var omisskännlig.
liksom på det hela taget Dickens ofta går igen hos Daudet. Men
samtidigt var Tartarin en äkta sydfransman av det skrytande,
ständigt företagsamma och aldrig fullföljande slaget. Daudet tog
hårdare tag i sina landsmän i sin politiska roman Numa
Roumestan (1881).
Det är en äkta provençalsk karriär som Numa gör. Han talar,
och hans egen stämma, hans egna ord, hans eget patos inspirera
honom, så att han verkligen blir riktigt varm och slår huvudet på
Alphonse Daudet.
Efter fotografi.
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
