Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Naturalismen - Den franska naturalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
459
–
spiken och ställes med glans först upp i valen bland sina egna. Han
slösar med löften, hans nordfranska hustru frågar häpen, om han tror
sig någonsin kunna infria dem. - Nej, svarar han, och det inbilla sig
heller ej de, som taga löften av honom, men de tycka ändå, att det
känns trevligt, att de få löften, och skulle bli stötta om de inte fingo
dem. Han känner dem och är en av dem. Han bedrager sin hustru
av idel lättsinne, fastän han egentligen älskar henne. Då hon
upptäcker detta och blir dödssjuk därav, sitter han förtvivlad vid hennes
sång och försöker trösta henne men detta hindrar honom ej från
att bedraga henne igen. Och med allt sitt lättsinne och alla sina
lögner, alla sina uttänkta slyngelstreck år han dock i grund och botten
en naiv, snäll och god människa och menar ej egentligen så illa med
det han gör. Gentemot dylika sydfransmän representerar parisarnes
nordfranska natur en viss människovärdig ärlighet hos Daudet.
-
Daudet hyste en immigrants beundran för Paris. Visserligen
avskydde han egoismen, lyxbegåret och den kalla hänsynslösheten
gentemot dygd och plikt, och äktenskapsbrottet utan blodets
brusande hos en Sidonie (i »Fromont jeune et Risler aîné»), helt säkert
ryser han vid tanken på den svindel och moral, som råda i hertigen
av Moras levnadssätt. Men han kan icke neka dem sin beundran för
deras sinnesnärvaro. Dår ber hertigen av Mora doktor Jenkins entråget
om att pigga upp honom med piller till sina sista utsvävningar, just
då läkaren brutalt förklarat för honom, att det är slut med honom.
Plötsligen visar hertiginnan sitt blonda hufvud, och genast har hertigen
sitt blitt ömma äktamansleende, och doktor Jenkins blir genast en
godmodig husläkare, som talar helt beskedligt om litet försiktighet.
Monpavon och fru Jenkins mötas, då de båda gå åstad för att göra
slut på sina liv. Men i det de mötas, lyfter han hatten med den
eleganta och betecknande hälsning, som har gjort hans hälsning
berömd, och hon sänder honom sitt behagfulla pariserske-leende,
för åskådaren finns intet att lägga märke till annat än att en herre
och en dam ur den fina världen mötas, som man möts i den fina
världen. Gentemot dessa människor gör den stackars infödingen
från Sydfrankrike en figur, som påminner om en cirkuselefant.
Men bakom detta mondana Paris såg Daudet ett annat, som
var hans älskade land, det präktiga, borgerliga Paris, där det arbetas
lugnt och oförtrutet och anspråkslöst, och där världens lyx hvarken
fördärfvat familjekärleken eller livets små fröjder. Detta Paris var
ett motstycke till Dickens’ borgerliga London, och Daudet är
härvidlag lika litet fri från sentimentalitet som Dickens. Men denna
värld är mera gracios, mera fransk och har visserligen därför blivit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
