Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Naturalismen - Den franska naturalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
460
betydligt blekare än Dickens’ av livskraft svällande småborgarfolk.
Här hörde Daudets hjärta hemma, här växte hans tro på människorna
sin säkra växt. Hans roman är en juste-milieu-roman i naturalistisk
dräkt. Betecknande i detta hänseende är hans mästerverk »Sapho»
(1884) skildringen av huruledes en lös förbindelse fördärvar en
ung mans liv. Det börjar i förälskelsens rosafärg, så kommer
småningom slarv, skuld, strid som förfular det hela och efteråt försoning
medelst en vällust, som borttager sinnets renhet. Alla brytningar
äro förgäves. Till sist, då han skall gifta sig och älskar sin unga
brud, träffar han Sapho igen. Den forna förbindelsen slutes åter
utan spår av den forna kärleken, han känner sig förnedrad och
oduglig för varje ädel känsla. Han bryter med den unga flickan,
och det är förbi med honom. Romantikens glans har hår tagits
bort från grisetten; det är gjort med naturalistisk obarmhärtighet,
men andan i boken har sitt ursprung i den litterära juste-milieun.
Daudet blott drager denna något över mot naturalismen.
1850-1893.
I motsats till Daudet var Guy de Maupassant
Guy de Maupassant den obarmhärtige realisten. Daudet hade ett gott
leende, en kvinnligt mjuk medkänsla, en kvinnlig
beundran för de människor han såg. Maupassant hade haft Flaubert
till faderlig vän och hade lärt av honom. Det hela var blott, som
Flaubert hade sagt, en illusion att beskriva. Det hela var intet, men
att beskriva det var en uppgift. Flaubert hade varit romantiker, han
hade fördjupat sig i sitt ämne för att skildra det noggrant.
Maupassant återvände till klassikernas korthet och knapphet. Han
kunde nog fördjupa sig i sitt ämne, men han visste aldrig att han
gjorde det; han tecknade det med tre streck, men just med de tre
streck, som gjorde det levande. Han föraktade människorna, de
voro plumpa och låga i sina begär och usla i sina medel. De voro
» påklädda gorillor». Maupassants tre streck stämplade dem med
hans förakt, och han njöt af att kunna skildra det, som ej gick an
att skildra, och att göra det så brutalt och ändå så elegant och
raskt, att blott han kunde få säga det, endast han. Han frågade
inte efter moralen, och många af hans böcker slogo igenom på grund
av hans eleganta oanständighet. Hans ironi var bitande och
skoningslös. Mera blodigt kan man inte håna människornas usla
penningbegår, som kastar åt sidan all moral, an Maupassant gör det i
»L’Héritage». Då den hygglige utslitne kontoristen och hans hustru
ej få det barn, som hennes tant har testamenterat sina millioner,
och det börjar lida betänkligt mot slutet av den treåriga fristen,
blir hans kollega på kontoret, den eldige karlen Maze, inbjuden
――――――――
1
"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
