Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Naturalismen - Dostojevski och Tolstoy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
464
Han
författarskap. Han ser som moralist först och främst målet
vet vad han vill med sin bok. Men just emedan han ser målet,
blir det hela levande för honom. Han är fältherren, som ständigt
har situationen klar för sig. Han lägger märke till allt. Han vet,
huru alla hans människor se ut, han kan beskriva deras
kroppsbyggnad, uttryck, dräkt och uppträdande. Vi se dem tydligt för oss.
Tolstoy är epiker, hans Krig och fred* är en hjältedikt om
Rysslands glansår på Napoleons tid. Alltsamman få vi se, officerare
och soldater, vi äro vittnen till krigets tumult, och vi hōra människors
och djurs larm, då jakten pågår ute på lantgodset; vi införas i
Petersburgs salonger och Moskvas hem, träffa män från den
gamla tiden och från den nya.
Dostojevski däremot har suttit fyra långa år i ett sibiriskt fängelse,
och en fånges tungsinthet ruvar i hans verk. Som moralist spōrjer
han ej efter målet som Tolstoy, han spörjer efter ansvaret. Han
ser icke sina människor, han tänker dem. Men aldrig äro
människor tänkta med en så fanatisk lidelsefullhet som
Dostojevskis. Vi glömma allt annat hos hans personer utom det stycke
människa, som finnes innanför hjärnskålen och som vi så helt leva
med, att det skälver i alla våra nerver. Han är de sjukas, de till
hälften eller helt sinnessjukas, de avsigkomnas, proletariatets diktare.
Naturen har han inte mycket sinne för. Hans diktvärld är
storstädernas trånga, stinkande gator med de usla krogarna. Och det
djupaste i hans tro är tron på lidandet. Att vara människa
betyder att lida, och att uppfylla en människas bestämmelse är att till
sista droppen tömma lidandets bägare. Lidandet är heligt.
Alla hans verk tala om livets oändliga makt och besatthet, om
det som övergår ens förmåga, det som är på andra sidan om
verklighetens gränser. Dostojevskis personer likna ej dem, vi möta på
gatan, men dem som vi med förfäran finna, då vi leta i vårt väsens
omedvetna djup. De äro ej människor. De äro mänskliga
kvintessancer. De äro alla besatta; besatta av lidelse, ondska, uselhet,
uppoffring, tro. Upptågen taga på sin höjdpunkt form av
häxsabbater, hjärtslitande och dock vilt lustiga. Tänk på gravõlet
över Marmeladov i Raskolnikov» (1867) och på krogscenen i
Mokroje mellan Dmitri, Gruczenka och polackerna i » Bröderna
Karamazov (1881). Tiden tyckes övergå till evighet, sekunder
tyckas vara timmar. Och dock, då vi se på denna demoniska värld,
är den så förtviflat mänsklig, att vi rysa över att vara människor.
* Översatt av Walborg Hedberg (1886), som även har översatt Anna Karenin
(1885), Kreutzersonaten» (1890), Uppståndelse (1899), och Mörkrets Makt» (1889),
» Ungdom är översatt av E. Lundquist (1887).
»
»
1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
