Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Naturalismen - Frankrikes litteratur efter naturalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frankrikes litteratur efter naturalismen.
Frankrikes moderna litteratur har utvecklat sig väsentligen i
motsats till den närmast föregående tidens.
Romanen har dels gjort front mot naturalismens
vetenskapsdyrkan, dels har den vänt ryggen till dess nutidssamhälle och
uppsökt avlägsna tider och trakter. Dramat däremot har förblivit
traditionen troget och har gisslat samhällets och människornas
uselhet. Men plötsligt uppstod det romantiska dramat i ny glans
och bländade hela världen. Lyriken vände sig ifrån parnassianernas
klarhet och bestämdhet. Versen skulle vara fri», och den hade
tillåtelse att göra språng från de allena saliggörande alexandrinerna.
Så förkunnade man ljudligen, men vände i tysthet ständigt tillbaka
till dem. Och versen skulle endast väcka stämning, den skulle
icke beskriva, endast ge intryck. Amnena skulle icke vara bestämda,
de skulle i sig rymma en värld. Symbolen var det enda poetiska.
Ja, språket självt skulle icke ge fasta föreställningar, det skulle
endast ge klangintryck och tankeintryck. Det skulle fattas, men
icke med det opoetiska förnuftet. Diktaren skulle, som en av den
symbolistiska skolans yppersta skalder, Régnier, skrev om skolans
grundläggare, Mallarmé, teckna en klang-arabesk, som skall vara
som en idéns musikaliska kontur». Versen skulle bli en trollsång,
som försätter en i drömmarnas värld.
Mallarmé utgår från Baudelaire. Hans ungdomsdiktning föddes
av en alltuppslukande leda och ett vilt sinnesrus, som båda voro
klarhetens fiender. Han förbannar himlens klara blå och kallar
dimmornas massor till hjälp mot det (dikten » L’azur»). Så fängslades
han av Wagners musik, hans vers skulle ge en föreställningarnas
oändliga melodi, där idéerna blott flyktigt berördes av ett ord, som
väckte en aning om föreställningen. Denna aningsväckande konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
