Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken: Naturalismen - Frankrikes litteratur efter naturalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
504
drev han så långt, att det hela blev ett obegripligt stycke ordmusik.
Brandes säger kort och kraftigt: Pindars oden äro smörgåsar emot
detta.»
De mest betydande av skolan, Henri de Régnier, Albert Samain,
Francis de Viélé Griffin, ha icke gått så långt. Men både hos dem
och hos den parnassiska skolans yngsta skott, Léon Dierx, är
riktningen densamma. Skymning, afton, kärlek och död förenade,
smäktande känsla och saligt segnande vällust, kvinnans lust och
mannens leda, vällustens lockande och sinnets åtrå efter det
oändliga det är huvudinnehållet av deras dikter.
――――
Och det är den inre stämningen, som trollas fram, diktaren
sjunger från sin dröms djup» (Régnier) eller på tröskeln till
oändligheten (Griffin). För att i sin skildring nå in till det
omedvetna livet låta de människorna tala som de mumla för sig själva.
Skalden drömmer om verser, som skola snudda vid själen som en
fjäder, verser som stilla höstkvällar, som kärleksaftnar, i vilka själen
dör bort i vällust söta verser som dö som rosor.
-
Ibland dessa kvinnligt veka symbolister står en, som är man
från topp till tå, belgaren Emile Verhaeren. Han älskar de glupska
drifternas fest, han älskar också de fromma munkarnas kamp mot
världens nöd och eländighet och sitt eget sinnes orenhet. Han älskar
kampen och ser först och främst den. Och han ville med sin
diktning bryta sig ut ur symbolismens stängda drömträdgård och ta
del i världslivet omkring honom. Han led av nutidens eländighet
och förtvivlade orättfärdighet, han trodde på vetenskapens och
mänsklighetens seger över fördomens makt. Han såg storstäderna
suga märgen ur landet; förgäves kämpa alla mot de tillbakagående
svallvågornas dragande kraft. All människornas sega och förtvivlade
kamp bor i dikten om färjkarlen med det gröna vasstrået mellan
tänderna. Alltjämt driver han utåt, en åra går av, därefter rodret,
men han står där som av järn, medan fönsterna på stranden och
tornuren stirra på hans mõda medan hon, som ropar på honom,
vrider sina händer över att hans båt glider längre och längre bort.
Han står där och slår och hugger i böljorna med den sista åran,
han ser landet, varifrån den kallande rösten kommer, förtona i
fjärran. Så går den sista åran av, han sjunker samman, i det han
driver ut, han ser tillbaka mot stranden. Fönster och urtavlor
se med gloende, runda ögon, att det är förbi med honom, men
alltjämt sitter han där med det gröna vasstrået mellan tänderna.
Det är som ett monument över den gemena buskrogen och
dess elände, när han för döden i skepnad av en fyllbult fram för
――――
·
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
