Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Under och Lag - III. Naturföreteelsernas lagbundenhet - A) Den grekiska filosofiens kosmologi - b) Platon-Aristoteles - 2. Platons lära om materien - 3. Platons lära om världsskapelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
existens, att förklara den för ett absolut icke-vara. Den äger ett
slags vara, fast icke det verkliga. Den sinliga tillvaron är, nogare
uttryckt, något midt emellan vara och icke-vara: ett något, som
alltjämt varder, men aldrig är.
Men hvari har den då sin grund? Uti idéen själf kan det icke
vara, då denna icke är något sinligt och städse är oföränderlig. Det
måste därföre antagas ännu en tillvarelseprincip, en princip till
förklaring af sinnevärlden, en princip, som å ena sidan är själfständig?
då den betingar en helt annan existensform än ideens, å andra sidan
osjälfständig, då idéen, låt vara på ett splittradt och dunkelt sätt,
blott genom denna andra existensform kommer till uppenbarelse;
kort sagdt, det återstår blott att antaga en särskildt, icke ideal, utan
i rummet utsträckt, men genom idéen bestämbar och bildbar
tillvarelseprincip, en art af materia.
Denna beskrifves såsom något fullkomligt obestämdt och
formlöst, men af beskaffenhet att kunna återgifva former af alla slag.
Enligt Schwegler, Fil. Hist.
3.
Platons lära orn världsskapelsen.
Världens bildande framställer Platon som en akt i tiden. Innan
Gud gaf världen tillvaro, existerade idévärlden och matenen, den
förra orörlig och oföränderlig, den senare en våldsamt fluktuerande
massa. För att världen skulle kunna framgå ur dessa båda behöfdes
dock en förmedling hvarigenom dessa båda element kunde förenas
och genomtränga hvarandra. Ett sådant mellanled mellan idé och
materia är hos Platon själen, Psyke, som är icke blott den tänkande
principen utan ock den princip, som hos matenen åstadkommer
organisk fördelning och lif.
Ur en blandning af ideala och materiela element bildade
fördenskull världsdanaren (dämiurgen) först världssjälen, som skulle förena
dem båda. Han gaf denna dimensioner till det omfång, som
sedermera den synliga världen erhöll, inrättade däri kretsloppen för de
stora himlakropparna och inpassade så i dem såsom i världen själf,
hvilken sålunda från den alla delarne genomträngande själen erhölle
och fortfarande erhåller rörelse, ordning och lif.
Det faller af sig själf, att denna framställning är, som Platon
säger, mytisk och tidsserierna för de särskilda skapelseakterna
endast en mytisk omklädnad.
Universums gestalt är enligt Platon klotformig, då klotet är den
mest fulländade och likformiga figur, som i sig innefattar alla andra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
