Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Under och Lag - III. Naturföreteelsernas lagbundenhet - A) Den grekiska filosofiens kosmologi - c) Den efter-Aristol. filosofien - δ) Romersk åskådning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
85
S) Romersk åskådning1.
1.
Ingenting finns som till intet blir, ty hvart och ett väsen,
när det faller i sär, upplöses i kropparnes urstoff.
Se när regnen förgå, när etern, alstrande fadern,
gjuter i jordens befruktande sköt välsignelsens strömmar,
hur de uppstiga de gyllene ax, och grönskande träden
digna af frukternas tyngd och böja sin krona mot jorden.
Så gif s näring åt mänskornas släkt och näring åt djuren,
städer blomstra i sorlande fröjd och vidga sin omkrets,
djupt i skogarnes lugn hörs fåglars jublande kvitt er,
tung af sin svällande kropp sig solar makliga hjorden,
bjudande snöhvit mjölk ur yppigt glänsande spenar,
medan af eldig dryck den jublande ungdomen hänryckt
tumlar i ringdans kring i leende ängder och dalar.
Så af lifvet, som rör sig kring oss intet förintas,
ur det gamla föder naturen evigt det nya,
och på förgängelsens graf uti oändelig växling
spirar en framtids lif.
Lucretius. Öfv. af E. Evers.
2.
Innan himmelens hvalf än fanns och jorden och hafvet,
viste i hela naturen sig allt blott under en anblick,
Kaos benämnd, en rå, osammanhängande massa.
Endast en verklös tyngd, en oordentelig blandning
af blindt hopade frön till ting af stridiga lynnen.
Ingen Titan med strålarne än gaf dager åt världen;
ingen Febe var tänd och fyllde de växande hornen;
icke i omkringsväfvande luft än hängde vårt jordklot,
genom sin egen tyngd i jämvikt ställdt. Amfitrite
sträckte ej armarne ut kring den långa randen af jorden.
Där som var jord, tillika var luft, tillika var vatten:
Hvarken på jorden kunde man stå eller simma på böljan.
Luften saknade ljus; viss form tillhörde ej något:
Ett mot ett annat fiendteligt var: ty äfven i samma
kropp stod kallt mot det varma i strid, och vått mot det torra,
mjukt mot det hårda, det tunga emot hvad tyngd var förutan.
Denna tvist dock slets af en G-ud och den blida naturen,
tv från himmelen skild blef jorden och vågen från jorden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
