Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Under och Lag - III. Naturföreteelsernas lagbundenhet - C) Kosmologien enligt nyare tidens filosofi och naturvetenskap - b) Spekulativ-empirisk uppfattning - 15. Om Transformismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
115
Darwins högst omfattande undersökningar hafva gifvit de värdefullaste
erfarenhetsrön i fråga om de individuella variationerna; men hvad
ombildningen af arterna beträffar, så har vinsten däraf hittills
varit ganska måttlig. Likväl har Darwinismen visat sig som en högst
befruktande teori för utvecklingen af embryologien, zoologien och
pathologien. Men det felas hvarje direkt uppvisande af den
transfor-mistiska ärftligheten. Människans uppträdande på jorden kan till det
allra högsta förläggas till tertiärtiden, vare sig hon uppkommit genom
skapelse, eller genom härstammande från en djurart på
transformistisk väg. I början af kvartärperioden måste hon dock hafva
uppkommit, ty säkra bevis för hennes tertiära ursprung har det hittills
icke lyckats att framlägga. Men kvarlefvorna från kvartar- eller
diluvialtiden visa människor för ingen del stående på en lägre grad
af utveckling. Det väsentliga resultatet af alla undersökningar af
hufvudskålar från Enges och Neanderdalen ända till underkäksstycket
i Schipka-hålan är, att fanatikerna voro belåtna, om de kunde få
karaktären af dessa hufvudskålar att närma sig till typen af
Austra-lierna eller Eldsländarne, eller t. o. m. endast af Batavus genuinus,
d. ä. en gammal Frisländare. En Australier kan förete många brister
eller excessbildningar, fordom kallade man dem bestialiska, nu
pithe-koidiska. Men så bestialisk eller pithekoidisk Australiern må vara,
så är han dock hvarken en apa, eller en proanthropos, han är tvärtom
en verklig människa. Sedan vi de sista åren hafva sett eskimåer
och Tschutscher, Araukanier och Kirgiser i Europa, kan det icke blifva
fråga om att någon ny nu lefvande människoras skulle behöfva anses
som ett mellanled mellan människan och något djur af det ena eller
andra slaget. De diluviala människorna hade ingen ofullkomligare
organisation än människorna nu för tiden, och descendensläran har
hittills icke gjort anthropologien något vidare gagn, än att den visat
att vissa bildningar af störd utveckling eller recess äro allmännare
i enskilda folkstammar, än hos andra.
"I afseende på människoraserna mötas de kyrkliga och de
naturalistiska ortodoxerna inbördes, i det båda antaga människosläktets
enhet, endast att de förklara den på olika sätt. Äfven den kyrkliga
uppfattningen förutsätter här transformationen, om man annars icke
föreställer sig den ena af urparet människor som hvit och den andra
som svart, hvilken föreställning hittills icke tagits i betraktande.
Men ehuruväl talrika exempel kunna anföras, som tala för
transformationen af människan, särskildt med afseende på det yttre, hår,
hud, ansikte och hufvudbildning, bål, lemmar, så är beviset för
ärftliga transformationer icke lätt att åstadkomma. Ingen har uppvisat,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
