Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Under och Lag - III. Naturföreteelsernas lagbundenhet - C) Kosmologien enligt nyare tidens filosofi och naturvetenskap - b) Spekulativ-empirisk uppfattning - 16 - 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
117
sagdt, utdraga de högre lagarne nedåt, så att den naturliga världen
skulle blifva en inkarnation, en synlig afbildning, en lefvande modell
af den andliga. Häri ligger hela den materiela världens uppgift.
Världen är icke något som är: den är icke. Den är ett ting, som
undervisar, eller fast mera icke ens ett ting — en belysande
skenbild, en undervisande skugga.
Huru gagnlöst det än eljest är att påvisa detta, gör dock
filosofien en god gärning, då den bevisar, att materien är ett icke-vara.
Vi arbeta med det lika som matematikern med ett X. Verkligt är
endast det andliga. "För fysikerne går det väl an att tala om
’materia7, men för människorna i allmänhet är det en orimlighet att kalla
denna värld för en materiel värld. Om vi kallade den en X-värld,
skulle det vara lika mycken mening däri, nämligen, att vi icke veta,
hvad den är.77 När skola vi lära den sanna mysticismen sådan vi
finna den hos en, som dock var långt ifrån att vara en mystiker,
t. ex. då han säger: "Vi se icke efter de ting, som synas, utan efter
de som icke synas; ty de ting, som synas, äro timliga; men de, som
icke synas, äro eviga." Det synliga är trappuppgången till det
osynliga; det timliga är endast fotställningen för det eviga. Och när de
sista af anden födda själarne uppstigit genom materiens värld till
Gud, då skall fotställningen nedtagas och jorden upplösas af
glöd-hetta — icke emedan den var ringa — utan emedan dess värf
är fylldt.
J. H. Drummond: Världsalltets lagbundenhet, Öfv. af E. Montan.
17.
På Bacos väg livad ser du där i fjärran?
Ej härlighetens Sion, bygdt af Herran,
ej idealens Salem. Sceneriet
är alltets väfstol, världsmaskineriet.
Dess brus det är, som genom rymdens zoner
far fråm i eterns bölj e vibrationer,
det är i draget från dess bom och trarnpor
de flamma och de slockna, lifvets lampor.
Spänd är dess ränning genom alla tider:
den har ej slut, ej början. Väfven skrider,
allt som den växer, med de väfda tingen
ned i en afgrund, pejlad än af ingen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
