Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den kristliga monoteismen - II. Bön och religiositet - 12. Aftonpsalm - 13. Jehovah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
257
När sist vår tid är ute,
<iu i din famn oss slute
så mildt och ljufligt in!
Och låt oss med de fromma
till dig, vår Herre, komma
i himlens boning in!
Gån, bröder, nu till hvila,
ty nattens timmar ila
och luften kylig är!
Må Gud oss väl bevara
för oro, våld och fara
oss och vår granne här!
Math. Claudius.
13.
Jehovah.
Så många droppar har ej hafvet,
så många blomster bär ej jorden,
som tankar flöda ur det hafvet,
som bilder välla ur det skötet,
som heter Gud.
Ty vintergatans stjärnefloder,
millionerna af mänskosjälar,
det minsta lif, som är förborgadt
i något isdödt världsklot, lefvat
en gång i Gud.
Så ofta mänskoögat blinkar,
i hvarje tusendel af nu-e t
kaskader utaf lif, mot hvilka
ett Niagara är en stillhet,
gå ut från Gud.
I dag oräkneliga världar,
i går desslikes, fingo skapnad;
hvar dag af året, år af tiden
se’n evighetens gryning, skapar
All-lifvets Gud.
Hvar skall det stanna? Solar slockna,
årtusens floder finna stranden,
men dag ej ges, då lif ej födes,
och ingen strand, där det kan sägas:
nu hvilar Gud.
«Från Kunskapens Träd. 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
